– Den här situationen, som hela världen är i, saknar motstycke. Det är historiens vingslag som vi alla upplever här och nu, säger Maria Josephson, medicinhistoriker på Karolinska institutet (KI) i Stockholm.
Hon arbetar på den lilla enheten Medicinens historia och kulturarv, MHK.
– Vi brukar säga att det är vi som är KI:s minne. Det är vi som har hand om KI:s historia.
Flera institutioner runtom i Sverige samlar berättelser om coronaepidemin. Bland dessa finns Nordiska museet och länsmuseerna i Norrbotten, Värmland och Västerbotten.
När det gäller sjukvården kommer historiker i framtiden sannolikt att vända sig till KI och Karolinska universitetssjukhuset. Och för att kunna visa om hur det faktiskt var när det hände, vill KI ha både berättelser och fysiska föremål från anställda.
I dag finns helt andra möjligheter att dokumentera det som händer, än under exempelvis spanska sjukan för 100 år sedan. Det kan till exempel vara fotografier eller filmer med medarbetare som berättar rakt in i kameran om saker de gör och är med om.
– Den typen av ögonblicksbilder är man som historiker otroligt lycklig över – dokumentation av det pågående, inte facit när allt är färdigt, säger Maria Josephson.
Och just den detaljen, att dokumentera coronakrisen här och nu, är viktig.
– Det som brukar finnas kvar av medicinsk forskning är vinnarna, det verksamma läkemedlet eller det fungerande vaccinet – de stora upptäckterna. Men hela det arbetet som görs nu bygger på att väldigt många rycker in och hjälper till. Alla är viktiga, och det är en aspekt som i historieskrivningen ofta har en tendens att försvinna, säger Maria Josephson.
Hon vill ha in berättelser från alla, inte bara läkare eller sjuksköterskor. Epidemin påverkar samtliga yrkesgrupper och alla kan vittna om hur arbetet i vardagen ser ut.
– Om det är något som den här situationen har tydliggjort så är det att i arbetet med att bekämpa viruset behövs alla kategorier personal och därigenom är allas historier lika viktiga. För att historieskrivningen ska kunna visa det och bli rättvis är det otroligt relevant att man skickar in sitt bidrag även om man kanske bara är student och jobbar extra, städar eller hjälper patienter till rätta.
När det gäller fysiska föremål poängterar Maria Josephson att det inte bara är avancerade instrument som är intressanta, utan även förbrukningsföremål som kan te sig betydelselösa. KI har till exempel samlat på sig många mikroskop genom åren, medan förbrukningsmateriel hamnar i soporna.
Har du något exempel exempel på sådant i den här epidemin?
– De här hemmagjorda visiren är något som man spontant tänker på. Samtidigt tror jag att de som jobbar själva vet vad det är de fastnar för, vad som är viktigt.
De berättelser och föremål som KI nu samlar in kanske kan bli till en utställning i framtiden. Men det primära syftet är att bevara historien från när den ägde rum, så att forskare i framtiden har direkta källor att gå till. Primärt riktar man sig till de som arbetar inom KI och Karolinska universitetssjukhuset.
– Men vi säger så klart inte nej om det kommer bidrag från till exempel andra sjukhus i Stockholmsregionen. De har ju inga sådana här funktioner som MHK. Så vi är glada för bidrag från andra håll också, säger Maria Josephson.
Är du intresserad av att lämna bidrag finns mer information på Karolinska institutets webbplats
(uppdaterad 2020-04-27)
