Flera dog i Karlskronafebern än i hela kriget mot Ryssland

Gustav III:s ryska krig inleddes vid Hogland den 17 juli 1788. Förhoppningen var att svenskarna skulle vinna en snabb seger och sedan tränga vidare till Sankt Petersburg och där tvinga till sig en förmånlig fred med ryska landavträdelser. Enligt uppgift skulle huvuddelen av den ryska flottan ha seglat till Medelhavet för att försvara den ryska gränsen mot turkarna. Så var nu inte fallet utan den ryska linjeflottan fanns kvar och gick till motanfall mot de svenska flott- och arméenheterna i Finska viken. De svenska och ryska flottenheterna möttes vid Hogland. Slaget pågick i fem timmar och slutade oavgjort. Svenskarna förlorade ett linjeskepp men erövrade det ryska linjeskeppet Vladislav som hade 74 kanoner och en besättning på 680 man. Omkring 200 av dessa var döda då fartyget togs i besittning av svenskarna. Linjeskeppet, som hade fått sina master bortskjutna, bogserades in till Sveaborgs fästning vid Helsingfors. Det var med detta skepp som den så kallade återfallsfebern kom till Sveaborg.

På kort tid spred sig smittan från de ryska matroserna till de svenska, sedan till hela garnisonen på Sveaborg och vidare till befolkningen i dess närhet. Nära hälften av de drabbade dog och någon behandling fanns inte. Sjukdomen var förrädisk eftersom den smittade efter ett par dagar blev feberfri och kände sig frisk. Efter ytterligare några dagar upp till ett par veckor sjuknade personen igen och sjukdomen ledde då oftast till döden. Under hela sjukdomsförloppet, även under den feberfria perioden, var den smittade smittbärare. Överföring av sjukdomen mellan individer kunde inte ske, utan det var klädlusen som förde smitta från en sjuk till en frisk. Förhållandena för lusen var optimala – trånga förläggningar, nästan obefintlig hygien och inga klädbyten. Liken i Sveaborg staplades av dem som ännu inte blivit smittade och därmed överfördes de dödas löss till dem, om de inte själva hade några. En del av de finska (och svenska) besättningarna evakuerades till Helsingfors när de tillfälligt blivit symtomfria. Och så var smittan spridd till nästan hela Finland.

Den svenska flottan hade sin egen sjukvårdsorganisation som var anpassad till fredstid. Chef var amiralitetsläkaren i Karlskrona Arvid Faxe. Ansvarig för sjukvården  var doktor  Ernst Diederich Salomon. Faxe hade redan i slutet av 1750-talet skrivit till Preses (ordförande) Abraham Bäck i Collegium medicum  (föregångare till Medicinalstyrelsen) om sjukvårdsorganisationen i flottan och bristen på läkare och sjukhus. Även om Collegium medicum tidigt hade haft ambitioner och förslag till förbättringar hade lämnats, gjordes inga förändringar. Inte heller Bäck hade som nytillträdd preses kunnat göra något. Brevväxlingen mellan Faxe och Bäck hade fortsatt under 1770-talet. Bland annat hade rekryteringen av läkare till flottan diskuterats och flera försök hade gjorts utan nämnvärda resultat. Mycket hade handlat om den dåliga ersättningen till läkare i flottan. Nu när situationen vid Sveaborg var katastrofal togs en ny kontakt med begäran om hjälp. Collegium medicum beslöt att skicka flera läkare till Sveaborg, dels för att undersöka hur svår situationen var, dels för att se om man kunde göra några insatser och om möjligt förhindra sjukdomsspridningen.

Abraham Bäck hade täta kontakter med andre fältmedikus Daniel Wickman, som rapporterade om de fruktansvärda förhållandena på Sveaborg. I ett brev från den 15 april 1789 skrev Wickman:

»Under resan från Lovisa till Helsingfors berättades det mig på hvarje gästgiwaregård att pästen wore på Sveaborg gängse. Vid min ankomst till berörde ställe, blef jag genast försagd wid åsynen af de på flera ställen i högar upstaplade människokroppar, och föga fattades det jag ju icke hade trodt hwad mig under wägen blifwit med wisshet förkunnadt.«

De sjuka staplades ovanpå varandra – liksom de döda. På det lasarett han besökte hade man i ett av rummen 108 patienter. I några sängar låg sju patienter. Det var smutsigt och luften unken. Hygienen var urusel, kläder och lakan genomsmutsiga. Man hade inte bytt skjortor på månader. Den för lasarettet ansvarige läkaren hade själv insjuknat och Wickman beslöt då att han skulle ta sig an vården och chefskapet för lasarettet. Han redogjorde för Bäck om sina insatser: mat delades ut, lika till sjuka som friska. Salarna rengjordes och gran- och enris ströddes tillsammans med sand på golven. Ventilationen förbättrades genom att man tog upp ventiler i alla rummen. De nersmutsade skjortorna och lakanen byttes ut. Trots insatser dog folk som flugor.

Situationen vid Sveaborg fortsatte att vara katastrofal.

I månadsskiftet oktober/november 1788 hade den svenska örlogsflottan gjort en utbrytning från Svensksund och den blockering som ryska flottan hade vid Finska viken. Flottan lyckades ta sig till Karlskrona som var hemmahamnen. Med sig hade man det ryska linjeskeppet Vladislav som hade fler sjuka ombord än något av de andra skeppen. På detta sätt började återfallsfebern spridas i Karlskrona, därifrån i dess omnejd och sedan över stora delar av riket. Sjukdomen kom hädanefter att kallas Karlskronafebern. Benämningen »återfallsfebern« är senare tiders beteckning och kom till för att beskriva sjukdomsförloppet med dubbelinsjuknandet.

Amiralitetsläkare Arvid Faxe beskrev sjukdomens förlopp: den började med matthet, värk i musklerna och kroppen samt illamående. Sedan kom feber och kräkningar, huvudvärk, oro och värk i magen. Febern ledde till kraftiga svettningar, törst och torrhet i munnen. Sedan sjönk febern och patienten kände sig bättre, till och med frisk för att efter några dagar på nytt bli dålig och gul i ögonvitorna och över hela kroppen. En del fick mörka fläckar på kroppen. Man tror också att återfallsfebern, som beror på bakterien Borrelia recurrentis, inte var den enda sjukdomen utan att fläcktyfus kan ha härjat samtidigt. Även denna sjukdom, som orsakas av bakterien Rickettsia prowazekii, sprids av klädlusen. Det skulle kunna förklara de bruna fläckar som finns beskrivna hos en del av de sjuka. Vid fläcktyfus förekommer inte dubbelinsjuknande.

Till Karlskrona sändes läkare från hela landet: från Collegium medicum, bland andra assessorerna Ribben och Hedin, som rapporterade till kollegiet och Abraham Bäck, samt assessorerna Wahlbom och Sparrman. Sammanlagt tjänstgjorde 50 läkare och fältskärer från hela riket vid epidemin i Karlskrona. Denna mobilisering hade föregåtts av import av tyska fältskärer eftersom det inte fanns tillgång till svenska. Kvaliteten på de tyska var enligt Ribben och Hedin dålig. Hedin skrev till Bäck från Karlskrona att även han hade varit sjuk i sex dagar, varför han inte hade kunnat skriva tidigare. Han hade haft »grufveliga kräkningar« till följd av en »febris intermittens«.  Hedin beskrev det kritiska läget. »Sextusen och några hundra siuka sedan flottans inlopp, dageligen sjuknar folket, brist på utrymme, men ännu större brist på läkarevård gör alla project omöglige. Här fordras åtminstone 10 läkare och 100:de fältskärer, hvar skola de tagas? Än mer, huru skall antalet underhållas, då de sjukna och dö till stort antal.«  Och så begär han att kollegiet genast skall skicka ett stort antal läkare till Karlskrona. Om inte så får kollegiet ta på sig skulden för katastrofen.

Hedin hade ett förslag hur bristen på fältskärer skall lösas. Enligt detta skulle svenska ynglingar i gymnasier och katedralskolor utbildas under tre månader för att bli fältskärer, »ty de insförskrifne tyskarne dåga omöjligen, betrachtade hvarken på en eller annan sida, hvad kan en tysk idiot göra till hielpen för en svensk sjuk, som ej förstås och ej förstår?« Och så avslutade han brevet med: »Jag besvär hr archiatern at tänka alfvarsamt på saken och om fråga blir at gifva sitt alltid solida omdöme. Faxe är klokare än de öfrige hönshufvuden här nedre!«  Adolf Fredrik Munck var utsedd av Gustav III för att ta reda på varför flottan inte var sjöduglig. Han hade skickat en rapport den 11 augusti 1789 som på ett mycket tydligt sätt visade på de oerhörda bristerna i den militära sjukvårdsorganisationen. Den tog i tio punkter upp orsakerna till den oerhörda sjukligheten i Karlskrona: det handlade om trängseln, för få sjuksalar, blandningen av friska och sjuka och att halvfriska skrevs ut till tjänstgöring på skeppen. De sjuknade igen och smittade de friska i besättningen. Brist på tjänlig mat och brist på kläder och linne, staplandet av döda på sjukhusgårdarna. Oordning i staden och brist på läkare, fältskärer och sjukvaktare. Och att ett sjukhus för 1 000 man byggts bredvid svinhus och stinkande gölar.

Rapporten avslutas:

»…om icke flottan förses med erfarne och skicklige läkare och fältskärer samt alla försiktighetsmått till manskapets förvarande ombord vidtagas och icke tillräcklige samt beqväma sjukhus och kaserner för mellan 3 à 4 000 man inrättas, förses med nödtorftiga behof och med skicklige föreståndare, läkare och flere till sjukvården oundgängligen hörande personer, skall Carlskrona, hvarpå en stor del af rikets säkerhet beror, blifva en graf för rikets krigsmakt både till lands och sjös, samt borttaga mera folk, än det mest förödande fältslag, icke förtigandes, det smittor och sjukdomar derifrån skola utbreda sig till alla landsändar, hotande dem med förödelse och betagande folket allt mod och all lust.«

Effekten av rapporten lät vänta på sig och dödstalen fortsatte att stiga.

På hösten 1789 beslöt militärförvaltningen att tillsätta en kommitté i Karlskrona för att utarbeta ett förslag om amiralitetsverkets förbättrande. Kommittén begärde även att få ett utlåtande från Collegium medicum, men tog ingen större notis om de synpunkter som kollegiet hade lämnat.

Abraham Bäck skrev till amiralitetsläkaren Arvid Faxe den 6 februari 1790:

»Gifve Gud! att de befallande kunde en gång övertygas af så månge olyckliga händelser både hos oss och utrikes, att tillräckliga och välinrättade sjukhus äro nödvändiga och böra vara i beredskap, när en stor myckenhet folk sammandrages på ett ställe. Den ansenliga kostnad som kronan dervid hafver, är dock långt mindre, än hvad som påkostas i en härjande sjukdom till medikamenter och läkare m.m., utom det att riket lider afsaknad på en myckenhet folk, tid och tillfälle går förloradt, som annars blivit använd till rikets försvar m m.«

Mellan den 28 november 1788 och den sista december 1790 vårdades på sjukhus i Karlskrona 26 249 personer. Av dessa dog 5 286 (20 procent) och 1 987 avskedades som invalider. För Tjurkös sjukvårdsinrättningar fanns inga säkra uppgifter eftersom den administrativa personalen hade dött. Enligt vissa, troligen överdrivna, uppgifter hade så många som 14 000 lik kastats i havet.

En fråga var vad febern berodde på. Miasmateorin var allmänt förhärskande och grunden för den medicinska behandlingen. Enligt den teorin var det den dåliga luften, de trånga förläggningarna och bristen på »tjänlig föda« som var orsaken till sjukdomen (sjukdomar) Det gällde att se till att de sjuka fick ren luft och rätt föda. Ribben och Hedin kallade sjukdomen för svår gallfeber. Arvid Faxe kallade den för fältfeber, Febris biliosa men även tyfus. Enligt honom kunde fläckfebern och den hetsiga febern vara samma sjukdom men med något olika förlopp. Arvid trodde mer på contagium – smitta. Kontakt mellan en smittad och en frisk förklarade varför den friske insjuknade. Salomon ansåg att de nedsmutsade kläderna var bidragande, men fick inget större gehör för sin uppfattning. Förutom att man inte visste vad sjukdomen berodde på var bristen på framför allt fältskärer ett enormt problem.

Den utredningskommission, som tillsattes hade till uppgift att ta reda på orsaker till sjukligheten, och föreslå sjukvårdsinsatser. Man begärde att en regelrätt fältskärsutbildning skulle startas i både Finland och Sverige. Så skedde också. Överdirektören för kirurgin i Sverige, Daniel Theel, och professor A.J. Hagström deltog aktivt i undervisningen av de blivande fältskärerna. De två övertog också ansvaret för den kirurgiska skolan och särskilt Hagström var engagerad i undervisningen av de unga studenterna som pågick under ett helt år. Den 21 oktober 1790 skrev utredningskommissionen till medicinska fakulteten i Uppsala, dit en stor del av undervisningen var förlagd: »Då numera efter slutad fred, icke fler fältskärer uti Kongl. Maj:ts och kronans tjenst äro af nöden», ville kommissionen framföra sitt tack för väl genomfört arbete men ansåg att utbildningen nu kunde upphöra. Under kriget hade man importerat fältskärer inte bara från Tyskland utan även från England och också tvingat tillfångatagna ryska fältskärer att mot avlöning arbeta med de sjuka. Totalt tjänstgjorde under krigsåren 216 läkare, varav 107 var utländska. Av alla dessa var det endast sex som inte angreps av sjukdomen.

Karlskronafebern fortsatte att grassera under både 1790 och 1791, och även Danmark och Ryssland var hårt drabbade. De hemvändande soldaterna förde med sig klädlöss och smittade sin omgivning. I Stockholm, liksom i många andra städer i riket, inrättades ett antal provisoriska sjukvårdsinrättningar för att ta hand om dem som sjuknat. Så småningom minskade antalet insjuknade, inte för att man begrep vad sjukdomen berodde på utan för att de hygieniska förhållandena förbättrades och kosthållningen återgick till fredstida. 

(Texten är ett utdrag ur boken »Abraham Bäck, mannen som reformerade den svenska sjukvården« av Thomas Ihre, Atlantis förlag; 2012.)