Katastrofer kommer i olika skepnader och kräver olika förberedelser. För att kunna hantera såväl naturkatastrofer som pandemier krävs att Sverige har samhälleliga rutiner, nödlager och kunskap. Vi måste också bedriva och finansiera forskning samt inte minst främja forskningsintresset hos unga.

Den globala pandemin med covid-19 är ingen oväntad händelse. Evolutionen och det naturliga urvalet gör att virus muterar och blir bättre och bättre på att infektera djur och människor. Med en växande och globalt resande befolkning kan vi förvänta oss att nya virusutbrott resulterar i fler pandemier.

Trots bristen på globala verktyg för att dämpa coronapandemin har många länder varit agila och lösningsorienterade. Epidemiologer, matematiker, statsvetare, biomedicinare, datavetare, läkare, antropologer med flera bidrar med unika insikter som resulterar i livsviktiga åtgärder. Forskning leder till kunskap, och kunskap är den huvudsakliga faktorn för att klara framtida utmaningar.

I ett debattinlägg i Läkartidningen [1] framhåller författarna vikten av forskning för vår framtida krisberedskap. Förslagen kommer att gynna Sveriges position som ledande forskningsnation. Vi vill lägga till ytterligare en avgörande faktor för att dessa mål ska uppnås som hittills inte uppmärksammats, nämligen vikten av att satsa på nästa generations forskare. Genom att främja och tillföra resurser till ungas vetenskaps- och forskningsintresse lägger vi grunden för framtidens forskningssamhälle.

Regeringen har nyligen presenterat satsningar på bland annat distansutbildningar och kortare högskolekurser. Det tycker vi är bra, men det handlar om utbildningar på högskolenivå. Om vi på riktigt vill skapa förutsättningar för framtidens forskning behöver vi satsa ännu tidigare. Skapandet av ett vetenskapligt intresse kräver en social plattform där det tidigt finns motivation för unga att intressera sig för forskning.

Dagens vetenskapsintresserade ungdomar ges inte tillräckliga möjligheter att utveckla sina intressen, speciellt inte efter skoltid. Detta signalerar att ambitionen att forska inte är viktig. Genom att satsa på vetenskapsföreningar och organisationer som bedriver verksamhet för unga ges möjligheter till utveckling och utövning. Sådana satsningar kommer att resultera i att fler kan följa sina ambitioner och realisera sina drömmar i forskningsvärlden.

Vi föreslår följande insatser:

  • riktad finansiering till organisationer som samlar unga och som arbetar för att främja vetenskapsrelaterade intressen
  • begreppet forskningsinfrastruktur utökas till att även inkludera organisationer som främjar vetenskap och forskning
  • ökad möjlighet för internationella utbyten för vetenskapsintresserade ungdomar
  • ökad möjlighet för högstadie- och gymnasieelever att lära sig om forskning och forska på skoltid
  • förstärkning av bryggan mellan gymnasieskolan och högre utbildning genom gymnasiearbetskursen
  • synliggörande av unga förebilder under 26 år inom naturvetenskap, teknik och matematik på nationell och lokal nivå
  • ge skolföreningar tillgång till lokaler för bland annat vetenskapliga laborationer kostnadsfritt efter skoltid.

Om vi vill fortsätta att vara en ledande vetenskapsnation kommer framtidens forskare att vara en viktig del av vår krisberedskap och en viktig kunskapsfaktor inom flera sektorer. Ökad satsning på ungas forskningsintresse förbättrar vår förmåga att svara på hot samt främjar vår konkurrenskraft och fortsatta utveckling i ett tekniskt samhälle.

Forskning är livsviktig i dag, men ännu viktigare imorgon. Genom att satsa på ungas forskningsintresse gör vi samhället en tjänst väl värd insatsen och lägger grunden för tillgången till kompetenta forskare även i framtiden.