De senaste åren har många digitala tjänster lanserats, allt från sådana som påminner patienter om ett besök till appar som samlar in data och skickar den till vårdgivare. I flera fall har de införts trots att rättsläget är oklart.
Det här rör inte minst »molnet«, lagrande av data på internet. Servrarna finns ibland utanför EU och berör inte bara behandling av patienter utan även forskning med pseudonymiserade uppgifter, som i juridisk mening fortfarande är personuppgifter.
– Det är svåra rättsliga frågor som inte är besvarade fullt ut. Men apparna finns och det tillkommer nya digitala tjänster. Det kanske inte är så förvånande; verksamheterna pågår ju ändå, säger juridikprofessor Cecilia Magnusson Sjöberg som skrivit rapporten som är en del i ett forskningsprojekt vid Studieförbundet näringsliv och samhälle (SNS).
Här är alltså lagstiftningen inte uppdaterad för teknikutvecklingen. Det kan innebära risker både för rättssäkerheten och etiken, säger Cecilia Magnusson Sjöberg.
– Är det etiskt försvarbart att bygga appar som bygger på en teknik som är juridiskt utmanande? Hur ska då patienter kunna hävda sin rätt? Man riskerar att få ett rättsosäkert läge, säger hon.
Det innebär också problem för utvecklingen och kan få olika myndigheter att brista i styrning och samordning. Som exempel nämner rapporten E-hälsomyndighetens arbete att ta fram personliga hälsokonton. Syftet var att landets invånare skulle kunna samla, överblicka och dela sin hälsoinformation. Det var ett projekt som tog sex år och kostade 140 miljoner kronor. Men efter en domstolsprövning stoppades det på grund av juridiska hinder.
Cecilia Magnusson Sjöberg menar att det finns obefogade rättsliga hinder som begränsar potentialen i olika digitala verktyg. Det handlar inte sällan om lagar och regler som hänger kvar från en mer analog verklighet.
– Det kan vara krav på undertecknanden som inte längre behövs, men man har inte städat i regelfloran. Och det kan finnas sekretesslagstiftning som är strängare än vad som behövs.
Cecilia Magnusson Sjöberg påtalar också att det saknas ett ansvar för det hon kallar »det digitala arvet«, alltså de äldre komplexa IT-system som fortfarande är i drift, exempelvis journalsystem. Att de uppdateras är viktigt både för dataskyddet och för registerbaserad forskning.
Rapporten kommer också fram till att dataskyddsförordningen GDPR gör stor skillnad mellan den offentliga och den privata sektorn. Företag riskerar betydligt större sanktionsavgifter än myndigheter om reglerna inte följs. Och det kan begränsa den tekniska utvecklingen.
Cecilia Magnusson Sjöberg skulle vilja se en lagstiftning som tillåter kontrollerade testmiljöer med riktig patientdata, något som exempelvis GDPR inte tillåter i dag. Och det är hämmande för utvecklare av appar och andra verktyg.
– Det finns ofta behov av att testa olika datadelningsmodeller. Men som det ser ut i dag finns inga undantag för testverksamhet. Det hindrar utvecklingen.
Rapporten »E-hälsa som app – dataskydd och datadelning« finns på SNS webbplats.
Läs även:
Personliga hälsokontot läggs ner
