I en debattartikel i Dagens Nyheter [1] diskuteras hur den enskildes ansvar enligt smittskyddslagen påverkat Sveriges strategi under coronapandemin. Artikeln väcker tankar kring de krav lagen ställer på enskilda läkare när det kommer till hantering av patienter med samhällsfarliga sjukdomar såsom covid-19 samt hur dessa efterlevts i den strategi svenska myndigheter valt under coronapandemin.

»En läkare som misstänker att en patient bär på en sådan sjukdom skall skyndsamt undersöka patienten och ta de prover som behövs.« [Smittskyddslag (2004:168), 3 kap 1 §].

Genom att läkare per telefon, utan undersökning eller provtagning, hänvisar patienter med misstänkt covid-19 till att vila och isolera sig i hemmet har denna skyldighet systematiskt satts ur spel. Initialt var bristen på resurser ett uppenbart hinder för provtagning av alla misstänkta fall, men senare har det mer och mer kommit att handla om oklar fördelning av ansvar hos olika grupper av personer.

Den juridiska grund på vilken åsidosättandet av skyldigheter för enskilda läkare har gjorts är oklar. Det är däremot tydligt att beslut om provtagning fattats av enskilda läkare som verkar i organisationer i vilka det från högsta ort kommit tydliga riktlinjer om vilka som ska eller inte ska provtas. Oaktat resursbrist eller riktlinjer inom organisationen finns enligt smittskyddslagen emellertid fortfarande en skyldighet för den enskilda läkaren att utan åtskillnad testa alla misstänkta fall. Enligt vilket lagrum har avsteg från denna skyldighet egentligen gjorts?

Regeringens beslut att klassificera covid-19 som samhällsfarlig innebär att läkare ska diagnostisera och bekämpa covid-19 på sjukvårdssystemets alla nivåer. Så snart samhällsspridning blev känd bedömdes dock att resursbrist medförde att diagnostiken skulle retirera till sjukhusets portar, och åtgärder som syftar till att minska smittspridningen i samhället blev varje individs enskilda ansvar.

Detta var kanske nödvändigt och korrekt prioriterat i den situation som rådde i mars. Men nu när kapaciteten att testa byggts ut, vad hindrar då läkare från att lyda smittskyddslagens tydliga bestämmelse om provtagning?

Läkare vill sällan, med all rätt, ta prov eller utföra undersökningar som saknar praktisk konsekvens och riskerar att leda till ökad administrativ börda. När aktiv smittspårning inte uppmuntras och bedöms meningslös saknas incitament att testa och därigenom behöva genomföra smittspårning.

Under rådande omständigheter bör vi överväga andra sätt att smittspåra än de traditionella och arbetsintensiva. Flera olika förslag bör prövas. Ett exempel på innovativa förslag kan vara att enskilda som testats positivt för sars-cov-2 åläggs att själva informera personer de har haft nära kontakt med under de senaste dygnen om sin sjukdom så att de kan vidta extra försiktighetsåtgärder.

Ett annat sätt kan vara att skifta fokus från individ till population och i stället identifiera kluster av smittade med metoder som utnyttjar de omfattande befolkningsregister som staten förfogar över. En automatiserad länkning av positiva provsvar till registerdata kan innebära möjligheter att snabbt identifiera lokala populationer i vilka smittspridningen går fort, och sätta in riktad testning och åtgärder där.

När den första gruppen avlidna personer i Sverige visade sig komma från samma stadsdel kunde tusentals i samma relativt avgränsade befolkning redan ha varit smittade. Genom omfattande tillgång till testning vid symtom, automatiserad identifiering av kluster och riktade preventiva åtgärder skulle vi ha kunnat undvika tragedier liknande de som vi sett i delar av Sverige i vår.

Att hälso- och sjukvårdssystemet tar striden mot covid-19 ute i samhället är en förutsättning för att detta ska kunna öppna igen utan nya omfattande utbrott.