När pandemin startade insåg jag (som syns på den här bilden under ett arbetspass) direkt att jag behövde en livlina. Jag var rädd för vad jag skulle komma att ställas inför, för att mina patienter skulle dö bortom min kontroll, för att vårdapparaten skulle kollapsa, för att jag själv skulle förlora en närstående eller helt enkelt tappa fattningen.
Det är länge sedan jag känt mig så otillräcklig i min läkarroll som jag gjort de senaste månaderna. Det är svårt att inte kunna göra patienterna friska. Som infektionsläkare i Sverige är man i allmänhet bortskämd med att kunna bota, inte bara lindra.
Nu har boten alltför ofta uteblivit, lindringen varit utmanande och trösten ibland omöjlig när skyddsutrustning och restriktioner stått i vägen, och patienternas närstående inte kunnat finnas vid deras sida då de själva varit sjuka eller tillhört en riskgrupp.
Min livlina blev att skriva en dikt om dagen. Som distraktion. Som tröst. Som inristade streck på en fängelsevägg. Det blev ibland flera dikter, ibland inga. Det blev till slut en samling, ett tidsdokument över känslor och faser jag gått igenom.
Att lämna ifrån mig dikterna är som att lämna bort en livlina. Jag måste genast hitta en ny.
Dikter från kliniken i mötet med covid-19
1.
Viruset har fångat dem båda
Så de får dela rum
Och sängarna står skavfötters
På tolfte dagen börjar hon må bättre
Inte han
Hon får syrgas genom en slang i plast
Han har en likadan
Hennes avvecklas
När hon fått färg på kinderna
Hans när han slutar andas
Då hans säng forslas bort
Och hon får andnöd av sorg
Måste jag blunda
2.
Oceaner av människor
Och för lite tid att hjälpa
Säger de som klär sig
I vitt och visir
Oceaner av tid
Och ingen att dela den med
Säger hon som sitter isolerad
Utan skydd
Mot enslighet
3.
Sånt som är svårt att höra
Eller att säga
Blir ändå lättare
Att höra
Och att säga
När man håller någon i handen
Men med handskar
Är trösten inte alls densamma
4.
Vad tror doktorn, undrar hon
Kommer jag hem till påsk?
Hennes läppar är blå
Och jag vill svara nej
Men det är så svårt genom visiret
Så jag säger kanske
5.
Utanför epidemisjukhusets väggar
Lyser vårljuset
Det känns underligt
Att björken snart ska grönska
Jag känner skuld
Över att gå hem
I solen
6.
När vågen kommer
Kan han inte räddas
Av livboj och väst
Därför blir han utan
Han kan simma
Säger hustrun
Om han får livboj och väst
Varför blir han utan?
Jag vet att vågen är för stor
Och västen alltför liten
Tämligen självklart
Om jag bara slapp säga det
Högt
7.
Vi är lika gamla han och jag
Hans kropp är stark
Starkare än min
På utsidan
Vi är lika gamla, han och jag
Hans ansikte är slätt
Slätare än mitt
För han sover
Och andas lugnt
Med hjälp av en maskin
8.
De tar farväl av sin älskade
Genom fönsterrutan
Täckjackorna skakar
När de gråter i kylan
Sorgen lämnar kvar
Handavtryck på glaset
Även några små
I midjehöjd
9.
Kollegorna famnas
I korridoren utanför andnöden
Likt två stupade björkar
Som fångat varandra i stormen
Håller balansen
Och gråter stilla
Över sin otillräcklighet
Och sin rädsla
Fast rädslan pratar de visst inte om
Det vore själviskt
10.
Kvinnan frågar om hennes man ska dö nu
Jag svarar med ord som är bekanta
För mig men inte för henne
Och mitt i en mening är jag med ens vilse
Minns inte vad jag sagt
Och inte vad jag ska säga
Jag kan bara tänka på hennes tårar
Som rinner i rynkorna
Likt rännilar på en grusväg om våren
11.
I en tillvaro av inre och yttre kaos
Måste vi skratta i sjukhuskorridorerna
För att återbörda livet
Och ordningen
Tänk om någon hörde oss nu
Fotnot: Kina Nilsson har tidigare publicerat romanen »Så som Frida Kahlo dansar« på förlaget Ekström & Garay, som också publicerar hela diktsamlingen »Vändplan saknas« hösten 2020.
Samtliga bilder i anslutning till dikterna är tagna av Peje Åstrand, överläkare på IMA, Danderyds sjukhus. Såväl han som de avbildade personerna har godkänt publicering i Läkartidningen.
