Jag har varit med på flera morbiditets- och mortalitetskonferenser – men då har man bara tagit upp de fall då det har gått dåligt för patienten, i hopp om att utvärdera och förbättra omhändertagandet. Minst lika viktigt att begrunda är dock exempel med goda slutresultat, men där handläggningen kantats av faror som ständigt lurat runt hörnet och där turen till slut räddade allt. Sällan har jag hört sådana situationer dryftas. Kanske slutar vi tänka på det för att »det gick ju bra ändå«? Eller drar vi oss för att tala högt om sådant som vi vet att vi kunde ha gjort betydligt bättre?
I vårt yrke måste vi ofta förhålla oss till knapphändig information som kompletteras allt eftersom. Att hantera ovisshet är därför något som vi förväntas kunna, inte minst i en akut situation. Vi ska ju kunna motivera vår handläggning utan att veta vad slutresultatet blev. I retrospektroskopet förvrids dessutom ofta bilden av vad som skett. Beslutsprocessen måste därför kontinuerligt granskas och utvärderas i hopp om att förbättra den.
Nästan överallt i världen diskuteras nu samhällsstrategier för covid-19, och Sverige sticker ut. När kritiken haglar brukar ett motargument vara: »Vi vet ännu inte om strategin fungerar, det är för tidigt att utvärdera. Vi får se när allt är klart.« Oavsett om olika taktiker i detta fall kommer att leda till likvärdiga resultat måste vi redan nu kunna utvärdera vad som gjorts bra respektive dåligt och hur vi anpassat oss till kunskapsuppdateringar. Det behöver vi inte invänta slutresultaten för.
