Mitt under pågående pandemi pågår en infekterad folklig, till viss del politiserad och ovetenskaplig debatt om hur smittspridning sker vid covid-19, huruvida man behöver testa och smittspåra mer samt huruvida munskydd över huvud taget ger skydd.

Serafens äldreboende i Stockholm ligger sedan 3 månader i konflikt med Arbetsmiljöverket för att slippa bära munskydd [1]. En handfull internationellt framstående forskare ropar samtidigt i öknen om att spridning inte bara sker via luftburen droppsmitta [2]. Data talar allt mer för att coronavirus kan haka på, lifta med, partiklar och följa med luftströmmar som en finfördelad aerosol [3].

Att inte tro att virus kan åka snålskjuts med en partikel är naivt. Partiklar och bakterier kan spridas via dåligt underhållna ventilationssystem i lokaler [4]. Det skulle förvåna om filter- och ventilationssystemen på äldreboenden är regelbundet och bättre kontrollerade med avseende på smittspridning än vad som var fallet på ett universitetssjukhus [5]. Att hävda att munskydd inte skulle ha någon effekt alls för att minska mängden virus och spridning i slutna utrymmen som saknar ventilation eller är dåligt ventilerade är oklokt [6].

Belastningen på vården med vårdplatsreduktion och personalbrist har medfört att patienter nu blandas på ofta överbelagda vårdavdelningar i en utsträckning som innebär klara smittrisker. På Skånes universitetssjukhus i Lund fanns, fram till att ytterligare en avdelning för covid-19-sjuka öppnades, ingen separat akut infektionsmottagning kvällstid, vilket innebar att smittsamma patienter togs om hand på allmän akutmottagning. Med väntetider på ibland ett halvt dygn och utan isoleringsmöjligheter innebar detta en stor risk för luftburen smittspridning. Det vore ytterst olyckligt, och bör granskas av Ivo, om man väljer att återgå till att blanda patienter med pågående infektion med exempelvis äldre sköra patienter som kommer in med en höftfraktur via akutmottagningen.

Att vårdtidens längd är av betydelse för kontaminering med sjukhusbakterier är välkänt. Det är dock inte visat att endogen smitta är det som bidrar i större omfattning vad gäller covid-19. Dock innebär det faktum att personal som arbetar med hemvård gör besöken i privata kläder och att personal på vårdboende går mellan vårdtagare utan att byta skyddsrock och/eller bära munskydd, vilket var rutinerna före covid-19-pandemin, en klar risk för smittöverföring.

Man kan ur flera aspekter jämföra ett rum på ett äldreboende med riskpatienter med en operationssal. Samma principer borde kunna tillämpas för att minska risken för såväl exogen som endogen viral smitta. Möjligheten att sätta in portabla luftrenare med effektiva filter finns, något som i dag används på sjukhus för att minska den luftburna virusbördan på en vårdsal. Detta borde göras omedelbart när covid-19-smitta upptäcks på ett äldreboende, samtidigt med att andra smittspridningsåtgärder och skyddsklädsel införs. Smittspårning borde även omfatta ventilation [7] och luftkonditioneringsanläggning.

Att man för covid-19, med extensiv smittspårning och isolering av personer och grupper, inte skulle kunna få effekt nu i ett senare skede av pandemin ter sig för mig svårförståeligt, speciellt i en situation då arbetskraft inte saknas och smittan nu dyker upp på nya ställen och i kluster. Att bära munskydd inomhus (utanför det egna hemmet) rekommenderas inte av Folkhälsomyndigheten trots att smittspridning fortfarande pågår. Detta är vetenskapligt tveksamt, och en begriplig förklaring saknas för myndighetens agerande i denna sak [8].

Fysisk distansering inomhus är svår, men vissa åtgärder som varit framgångsrika för att minska luftburen smitta och infektionsrisk vid ledproteskirurgi borde kunna användas för att begränsa covid-19-pandemin, framför allt inom äldrevården.