– Vi har ju lite slangmässigt kallat det covid-AT eftersom vi började mitt i det här och inte riktigt har koll på hur det är att ha AT annars, säger Lisa Björn.
Hon började sin AT i februari, en tjänst som är delad mellan Linköping och Motala. Nästan direkt fick hon och andra AT-läkare frågan om de kunde hjälpa till när sjukvården förberedde för pandemin. Hon tackade ja och blev placerad på en helt ny intermediärvårdsavdelning (IMA) som bildats för att klara smittan.
– Jag tycker om det omväxlande, så jag tänkte att för mig spelade det inte så stor roll om jag blev omplacerad och det var bra om jag kunde hjälpa till. Och det var bättre att de omplacerade mig än någon annan som tyckte det var jobbigt eller var i slutet av sin AT och hade svårare att ta igen det sedan.
I februari hade inte sjukdomen tagit sitt grepp om Östergötland än. Men regionen blev en av de hårdare drabbade under tidig vår med en topp i slutet av mars och början av april. I dag har Östergötland totalt haft drygt 3 500 sjukdomsfall.
Lisa Björn var en av de första AT-läkarna som började på IMA. Även om covidvården var något helt nytt, var hon hjälpt av sin bakgrund som sjuksköterska. Men för att underlätta för underläkare som skulle till IMA skapades en endagarskurs.
En av de som var med att utforma kursen var Vilhelm Hjälte, som gör AT med pedagogisk inriktning. Han hade också precis börjat sin första placering på medicinkliniken vid Lasarettet i Motala när epidemin blev ett faktum och han tillfrågades om att arbeta med kursen.
– Jag blev uppringd av AT-rektorn som bad mig och två andra som läser pedagogisk AT att bistå dem med att ta fram en utbildning som skulle rikta sig till våra AT-kollegor och andra underläkare för att snabbt klä på dem kliniska färdigheter för att jobba på IMA.
– Vi blev liksom lyfta från vår klinik med ganska kort varsel och då hade jag knappt börjat på AT:n. Men det lät som en kul och behövlig grej att göra, berättar han.
Samtalet kom på en söndag och på torsdagen var kursen klar. Den var praktiskt inriktad mot exempelvis olika typer av andningsstöd som Optiflow och BiPAP. Och hjälp kom från flera håll, bland annat Kliniskt träningscentrum som ställde upp med instruktörer och en läkare från anestesikliniken som var med på en timslång frågor-och-svar-session.
– Vi hade också mycket hjälp av undersköterskor som kommit från MOA, medicinsk observationsavdelning. De stod mycket för den undervisande biten, säger Vilhelm Hjälte.
Projektet blev mycket större än vad han från början trott. Men han säger också att han kunde påverka mycket själv i hur han skulle lägga upp det. Sedan fick han frågan om att själv börja på IMA, vilket han tackade ja till direkt.
Hur påverkade allt det här din AT?
– Jag tycker det var en positiv del för mig. Det var ett uppbrott att hålla på med utbildningen, men å andra sidan var det en sak jag gärna ville att min AT-tjänst skulle innefatta, i och med att jag sökt den pedagogiska AT:n. Så för mig var det en jättegrej att praktiskt, från grunden, bygga en utbildning på kort varsel, säger Vilhelm Hjälte och fortsätter:
– Jag fick med mig mycket matnyttigt från IMA. Sedan hade jag fördelen att jag hade medicinblocken när det här skedde, så allt var i tangentens riktning med vad jag skulle göra.
Jakob Andersson började sin AT ett år tidigare, i februari 2019, också den delad mellan Linköping och Motala. Han hade sin placering på akuten i Linköping när epidemin drog igång och han tillfrågades om att arbeta på IMA.
– Jag tyckte det verkade kul att vara på IMA så jag anmälde mig. Så jag bytte min akutplacering mot en IMA-placering, berättar han.
Efter fyra veckor skulle han byta placering till vårdcentralen i stadsdelen Skäggetorp. Det gjorde han också, men hann bara vara där i två veckor innan IMA behövde hans hjälp igen. Efter tre veckor på intermediärvårdsavdelningen hade läget lugnat sig något, och han är nu tillbaka i Skäggetorp.
Jakob Andersson gör också en AT med inriktning mot pedagogik. Och hans förbättringsprojekt, en del av den inriktningen, påverkades av de ändrade planerna.
– Det blir lite sänkt kvalitet och många timmar utanför arbetstid. Jag skulle egentligen ha haft tre veckors heltidsarbete på det, men nu har det blivit enstaka dagar, sena kvällar och helger där man febrilt försöker leta fakta och komma på något vettigt.
På grund av läget har också alla utbildningar ställts in. Och Jakob Andersson hade med sin inriktning en lite större kurspott.
– Jag har medvetet försökt skjuta mina utbildningar framför mig och planerade att ta ut dem senare under vårdcentralblocket. Men det är en del jag inte kan ta ut eftersom allt har blivit inställt. Jag försökte vara smart men gick bet.
Men Jakob Andersson tycker, liksom Lisa Björn och Vilhelm Hjälte, att arbetet på IMA har fungerat bra och varit mycket lärorikt. Och handledning och information har fungerat bra under omständigheterna.
– De hade regelbundna möten varje vecka som sedan glesades ut. Då fick man kontinuerlig information och man kunde lyfta sina farhågor. Sedan har regionen haft dagliga möten för att uppdatera om coronaläget. Informationsflödet har varit suveränt, säger Jakob Andersson.
– Det har varit skrämmande, men också väldigt lärorikt. Jag fick lära mig otroligt mycket av kunniga kollegor som har varit längre i yrket, som var måna om att hjälpa mig så mycket som jag behövde, säger Lisa Björn.
Hon har som småbarnsförälder också upplevt andra konsekvenser av pandemin som påverkat hennes AT. Förskolorna har strikta regler för att hindra smittspridning, och med ett barn som har förkylningsastma har det blivit en hel del vabbande.
– Jag har missat en del som jag önskat att jag hade kunnat vara med på, som på kardiologplaceringen. Jag hade semester en vecka, och i slutet blev placeringen endast två veckor på grund av vabb.
Ibland har det varit på gränsen att hon skulle behöva göra kompletteringar. Hon, Jakob Andersson och Vilhelm Hjälte har alla sluppit att förlänga sina AT. Men det finns också AT-läkare som exempelvis blivit av med forskningstid utan att veta om de får den tillbaka, eller som har fått förlänga sin AT.
Covid-19 har inte bara haft en praktisk påverkan på AT. Det har också varit en mental utmaning.
– Det har verkligen varit omskakande. De var framför allt den första tiden på IMA som präglades av en stor osäkerhet kring vad vi stod inför. Men jag upplever att man ändå fick ett stöd i gruppen av att många hade samma känslor, säger Vilhelm Hjälte.
Han berättar hur flera av de unga patienterna, män 35–40 år, var av utländsk härkomst. Ibland hann man inte ordna tolksamtal. Och att då förklara för patienten och anhöriga vad IVA-vård innebar, kunde vara extra svårt.
– Sådana bitar sitter kvar i en. Man vet att den här patienten tas till en avdelning och sövs ner och kanske inte helt har förstått att det håller på att ske eller vad det innebär. Och anhöriga kanske får ut fragment av det man försöker förmedla. Det har inte känts kul att lägga på luren alla gånger.
Lisa Björn instämmer i att en del patientfall tog hårdare än andra. Kollegorna pratade med varandra för att ventilera. Men hon tycker också att sådana frågor borde få större utrymme på läkarprogrammet.
– Just hur jag ska hantera den psykiska pressen och den mentala biten kring att vara läkare och de beslut man måste ta. Det tycker jag man pratar för lite om. Och det blev på något sätt ställt på sin spets under covidepidemin. Nu blev det som alla egentligen vet om begränsade IVA-platser – att vi måste välja – så påtagligt.
Hon berättar också hur hon tänkte mer på att duscha ordentligt efter jobbet varje dag för att inte »dra med något hem till familjen«. Tidigt i epidemin i Europa kom också många rapporter om vårdpersonals utsatthet.
– Det var ganska jobbigt i början, särskilt när alla rapporter från Italien lades på hög om vårdpersonal som blev sjuk och det här med »viral load« – att det inte spelar någon roll om man är ung, man kan bli sjuk ändå för att man exponeras mycket. Det sög till i magen ganska många gånger när man var på väg till jobbet, säger Jakob Andersson.
Han tycker att det är viktigt att sätta ord på sina känslor. Därför har det blivit en hel del samtal med både kollegor och sambon, som också är läkare.
Men nu tycker Jakob Andersson att han kommit ikapp mentalt. Och han, Lisa Björn och Vilhelm Hjälte har alla fått ut fyra veckors välbehövlig semester i sommar.
Även om pandemin långt ifrån är över, känner de tre AT-läkarna att de kommer att kunna blicka tillbaka på en bitvis svår men givande – och extremt annorlunda – AT-period.
– Det är bara att försöka suga åt sig all kunskap, det som fungerat bra och det som fungerat dåligt. För någon gång kommer det antagligen en pandemi igen, och då kanske man är den enda som varit med om det och har lite hum om vad man behöver göra och vad man kan göra, säger Jakob Andersson.
Fler läkare i covidvården i Läkartidningens podd:
Läkare sökte själv till covid-avdelning
Läkare: Nu börjar man få en känsla för vilka som riskerar att försämras
Covid-19-läkare: Utmaning att se patienter bli sämre och flyttas
