Som Rickard Ljung så förtjänstfullt beskriver (LT 7/2014, sidan 257) måste ett framåtskridande samhälle ständigt kämpa med stereotyper och diskrimineringar. Tyvärr tycker jag (och förmodligen fler än jag) att det går lite långsamt och ibland till och med bakåt. När det gäller föräldraförsäkringen, ett ämne som även Rickard Ljung tog upp, så är den en del av vårt välfärdssystem och således till stor del finansierad av oss alla. Ska den verkligen användas till att cementera stereotypa könsroller?

Beträffande vetenskap sker en omedveten inkvotering av män. Det finns flera studier som tydligt visar att män väljer män. Från Sverige har vi t ex Vetenskapsrådets rapport om jämställdhetsobservationer [1] och »Hans Excellens«-rapporten om excellenssatsningen 2010, där pengarna gick till 19 män och en kvinna [2]. I internationellt perspektiv bekräftas detta, som ibland kallas »old-boyism«, i en metaanalys från 2007 [3].

Sedan kan man ta läkarstudenter som exempel. Unga kvinnor som studerar på gymnasiets naturvetenskapsprogram har högre betyg än sina manliga studiekamrater. Fler kvinnor än män söker till Karolinska institutets läkarprogram; fler män än kvinnor kommer in. Man får gå tillbaka till 2011 för att finna att det var fler kvinnor än män som togs in på KI:s läkarprogram. Så här blir männen inkvoterade. Medvetet eller inte.

För att som sista exempel återknyta till Läkartidningens referentlista bestående av 28 procent kvinnor: Antag att enbart disputerade och professorer inom medicin skulle komma ifråga för referentuppdraget, då skulle andelen i alla fall ligga någonstans kring 40–45 procent kvinnor. Återigen en (medveten eller omedveten) inkvotering av män.

Att göra på det här sättet är inte speciellt smart, av flera skäl, förutom den helt uppenbara orättvisan. En ny studie visar att mediokra manliga chefer väljer mediokra manliga medarbetare i stället för att ta in smartare kvinnliga medarbetare [4]. Om denne chef skulle tvingas att se på kvinnors meriter med samma ögon som han granskar männens meriter skulle alltså kompetensen i gruppen öka. Det verkar väl bra?

Så om man ska prata om vem som kan tycka att det känns »märkligt« att känna sig bortkvoterad i arbetslivet, så är det nog en känsla som – än så länge – primärt är reserverad för oss kvinnor.

Den första åtgärden är förstås att se orättvisan, vilket nu Läkartidningen har gjort. Jag blev väldigt glad åt att se den efterlysning av fler kvinnliga referenter som redaktionen gjort via Rättviseförmedlingen! Hoppas ni får många bra tips.