Han berättar om livsresan för barnen – och sig själv

Henrik Bergendahl, narkosläkare och smärtspecialist, berättar i sina memoarer om allt som livsresan bjudit på: entusiasm, fram- och motgång, kamp, glädje, kärlek – och mycket musik.

För vem vill du berätta? 

– Någon stor författare lär ha sagt att »du har inte levt ditt liv förrän det är skrivet«. Och jag har förstått att om man vill förstå sig själv och mycket av det som hände i ens liv så är det viktigt att förstå vad som hände med ens föräld­rar i livet. Länge hade jag planer på att intervjua min mormor och ställa många frågor kring vår släkt. Hon var uppvuxen i Brooklyn, New York. Bodde i New Jersey, gift med en irländare och stack till Sverige med de tre barnen när maken söp. Men det blev aldrig av att jag kom iväg med kassettbandspelaren innan mormor gick bort. Och likadant blev det med min mamma och pappa som jag hade velat ställa en del svåra frågor till, om skilsmässa och två äldre syskon som dog spädbarnsåldern – saker som det aldrig talades om i familjen. Det blev heller aldrig av, och när mamma dog 1995 tänkte jag att jag måste skriva om mitt liv. Mina barn ska inte behöva gå och undra över en massa saker.

Du skriver bland annat om kampen för att återfå hälsan efter en misslyckad operation? 

– Jag blev allvarligt sjuk 2016 med infektion i gallvägarna och sepsis. Kolecyst­ektomin medförde en allvarlig vårdskada. Ett trettiotal kol­an­giter följde, liksom åtta nya operationer. Jag är mycket piggare nu än tidigare men väntar ändå på min tionde operation – om jag nu vågar göra det med tanke på covid-19 och komplikationsriskerna. Jag har verkligen lärt mig att »oskuret är bäst«. Innan jag blev sjuk jobbade jag för fullt fastän jag hade fyllt 66. Hade fem olika konsultuppdrag och hade just blivit erbjuden att bygga upp ryggmärgsstimuleringsverksamheten på Karolinska universitetssjukhuset i Solna. Men jag hade inte orken längre och blev tvungen att tacka nej. Man kan påstå att vårdskadan blev slutet på min medicinska karriär.

Du berättar om din passion för musik? 

– Jag har alltid lyssnat på popmusik och främst soul. Det finns 150 referenser till olika poplåtar i min bok. Jag har 1 500 vinylplattor här hemma och en musikstudio av retro­karaktär. Min dotter, Anna Bergendahl, som är en »singer-­songwriter«, har vuxit upp med de här låtarna. De har ingått i hennes musikutbildning. Hon har en fantastisk röst, och jag har coachat henne ända sedan hon var liten. I dag är jag hennes »private manager«.

Var det svårt att publicera memoarboken? 

– Jag skickade manuskriptet till ett trettiotal förlag som alla tackade nej. Då gav jag ut boken själv i samarbete med Vulcan Media. Ljudboken kommer i slutet av september. Försäljningen börjar ta fart, och jag har fått många positiva omdömen. Nu väntar både
radio och tv.

Hur ser framtiden ut? 

– Jag har en ny bok på gång, en roman som jag kallar »en dys-utopisk framtidsvision«. Handlingen utspelar sig i sjukhusmiljö i en svensk framtid där utilitarismens filosofi och praxis dikterar. I huvudrollen ett ungt läkarpar som är entusiastiska till det som sker – åtminstone i början …  Jag har funderat på uppslaget i ett par år nu, också när jag var sjuk, och jag får nya uppslag hela tiden bara genom att öppna en morgontidning. Målet är att mitt barnbarn blir botat från sitt bilaterala retinoblastom och att min leveroperation botar alla dessa recidiverande kolangiter. Att bli frisk, få flera barnbarn, se min dotter bli läkare och att kunna fortsätta som smärtläkare. Jag älskar mina patienter och vill hjälpa dem så länge jag står på benen. Hälsan och kärleken är viktigast, inte feta konsultuppdrag och medicinsk karriär.