Ing-Marie Wieselgren: Viktigt att inte backa till gamla tiders psykiatri

Även om Ing-Marie Wieselgren har varit byråkrat i femton år är det läkarrollen som ligger henne närmast hjärtat. I sommar har hon som vanligt arbetat ett par veckor inom psykiatrin i Region Uppsala.

– Jag vill hålla mig uppdaterad och känna att jag fortfarande kan och inte blir rädd för att vara vanlig doktor. Annars är det lätt att snabbt bli byråkratiserad, säger hon.

Sommarjobbet gör det lättare för henne att identifiera sig med de problem patienter och deras närstående brottas med.

– Att se hur personer med allvarliga psykiska sjukdomar sliter med sitt liv ger mig kraft och motivation att hålla på med det jag gör.

Som samordnare av Sveriges Kommuner och regioners (SKR) arbete med psykisk hälsa har hon på nära håll följt hur coronapandemin ändrat förutsättningarna för psykiatrin i Sverige. Personalen ställs inför andra situationer och frågeställningar än tidigare.

– Under pandemin har det blivit ännu viktigare att veta vilka personer vi har som patienter, och vilka som löper särskilt stor risk om de blir utan vård. Många uteblir från behandling för att undgå risken att bli smittad, då måste vi veta hur vi kan söka upp dem. Kraven på noggrannhet och logistik ökar, säger Ing-Marie Wieselgren.

När smittspridningen tog fart i Sverige minskade antalet besök till de psykiatriska akutmottagningarna. Från mitten av mars till slutet av april var minskningen cirka 20 procent jämfört med motsvarande period förra året, visar statistik från Socialstyrelsen.

Risken för ökad psykisk ohälsa i spåren av coronakrisen gäller både nuvarande patienter och nya grupper, framhåller Ing-Marie Wieselgren.

– Vi har oroat oss för att sjukdoms-tillståndet skulle förvärras för dem som redan har kontakt med psykiatrin när många behandlingsinsatser blev ställda på vänt och rehabiliteringen inte blev som den skulle, säger hon.

I riskzonen finns också de som tidigare klarat sin psykiska hälsa genom att de haft ett jobb att gå till.

– När de i stället suttit hemma har de inte längre samma rutiner och struktur i sitt liv. Då riskerar de till exempel att dricka mer alkohol än de borde och är inte ute och rör på sig tillräckligt mycket.

Den psykiska hälsan påverkas också av att människor oroar sig för anhöriga i riskgrupperna och i många fall inte har kunnat ta adjö av gamla föräldrar på vanligt sätt.

– Hur blir sorgereaktionen när man inte får vara med: dog mamma eller pappa flämtande i sin ensamhet? Andra har själva varit sjuka och känt svårigheten att få luft. Vad händer med hjärnan när du ligger i intensivvård och är nära att dö? Det här gör att vi tror att de posttraumatiska tillstånden kommer att öka, säger Ing-Marie Wieselgren.

Pandemin har skakat om den psykiatriska vården i grunden, men också öppnat vägen för digitala lösningar. Psykiatrin tvingades att snabbt tänka om och få till tekniken.

– På två veckor tog digitaliseringen ett lika stort kliv som tidigare tagit två år. Många har pratat om digitala möten, men inte kommit till skott förrän nu.

Kreativa lösningar har underlättat vardagen när både patienter och personal behövt undvika smittan. Öppenvårdspsykiatrin har till exempel hittat nya sätt att lämna läkemedel genom fönster och balkonger. Många mottagningar har gjort telefonlistor för att systematiskt ringa runt till patienter.

Samarbete med boendestöd i kommunen och frivilligorganisationer har kompenserat för en del av det vanliga stödet som fallit bort.

De skillnader som märkts i hur väl de digitala lösningarna fungerat har framför allt handlat om att personalens vana och möjlighet att använda tekniken varierat mellan olika enheter. Delvis är det en generationsfråga där digitala lösningar kommer naturligt och intuitivt för yngre medarbetare, medan de äldre ofta behöver lägga mer tid på att lära sig. Men mycket är också en ledningsfråga.

– Hur väl chefer får med sig sina medarbetare beror till viss del på deras egen inställning. Där man lyckats bra finns också ofta en eldsjäl, några som går före.

Föreställningen att bra behandling kräver att behandlare, patienter och närstående träffas fysiskt stämmer inte, menar Ing-Marie Wieselgren.

– För personer som har svårt med närhet är det ofta lättare att vara öppen när det är en skärm emellan. Jag märker också att man både i personalmöten och i möten med patienter och närstående ofta anstränger sig mer i digitala möten och är noga med att alla kommer till tals.

I hanteringen av coronakrisen ser Ing-Marie Wieselgren oroväckande tendenser att psykiatrin och andra delar av vården inte lyssnar tillräckligt på sina patienter. Förändringen av sätten att utföra vård och behandlingar har gått snabbt, och då har det inte funnits tid att lyssna till patienternas synpunkter och ta hänsyn till önskemål om särlösningar. En av de viktigaste frågorna SKR behöver ha ögonen på under hösten är därför att vårdgivarna noga tänker på hur de så mycket som möjligt kan tillgodose människors egna initiativ.

– Det är oerhört viktigt att vi inte backar tillbaka till gamla tiders sjukvård där läkarna alltid visste bäst om vad som var bra för patienter och deras närstående. Det gällde inte minst den gamla mentalvården. Vi är experter i rent medicins-ka frågor, men hur människor vill ha sitt liv måste de få bestämma själva över så mycket som möjligt.

Samma sak gäller äldreomsorgen, där risken för psykisk ohälsa ökar i takt med att isoleringen fortsätter.

– Vi bestämmer och säger att »du måste hålla dig på ditt rum, du får inte träffa vem du vill«. Ordningsreglerna med besöksförbud och liknande är nödvändiga, men det finns en risk att restriktionerna sprider sig till fler saker som inte bara har med smittan att göra. Vi får inte gå tillbaka till ett förhållningssätt där personens egen röst inte blir hörd.

Delaktigheten får inte gå förlorad, understryker hon.

– En förutsättning för att få till en återhämtning är att människor får vara med och påverka sitt eget liv.

I synen på den psykiatriska vården spökar fortfarande arvet från de gamla mentalsjukhusen. Kvardröjande fördomar bidrar till att samhället har en lägre ambitionsnivå för människor med psykisk funktionsnedsättning än med kroppslig, menar Ing-Marie Wieselgren.

– De här personerna klarar av en hel del själva och är ingen enhetlig grupp. En person med psykisk sjukdom är inte mer lik andra som har samma sjukdom än vad den är lik den övriga befolkningen.

Ing-Marie Wieselgren var själv först inriktad på att bli allmänläkare. Psykiatri tyckte hon verkade flummigt, och det första mötet med den delen av vården bidrog inte till att minska tveksamheten. I slutet av sin utbildning praktiserade hon en period på en intagningsavdelning för kvinnliga patienter på gamla mentalsjukhuset Ulleråker i Uppsala. Ljudnivån var hög, patienterna utmanande.

Därefter kom hon till avdelningen för nyinsjuknade i psykos och fick en annan bild.

– Där fanns flera patienter som hade kommit till Uppsala för att plugga, men nu var de 50–60 år och hela deras liv var en stor sjukhusjournal. Jag blev så tagen av deras öden och att det kan få finnas sjukdomar som så totalt förstör en människas liv.

Efter ett par sommarvikariat i mitten av 1980-talet blev Ing-Marie Wieselgren fast anställd. Hon lockades också av att det på avdelningen pågick biologiskt inriktad forskning och att det fanns ett tänk kring psykosociala insatser.

– Jag kan inte tänka mig någon mer intressant specialitet än psykiatrin, som just nu dessutom är inne i en period av kraftig kunskapsutveckling. Man måste både kunna de biologiska delarna och samspelet med patienterna, men också förstå hur man kan använda sig själv och sina erfarenheter som verktyg i behandlingsarbetet.

Ing-Marie Wieselgren var huvudsekreterare i Nationell psykiatrisamordning, den utredning som läkaren Anders Milton ledde. När den lagt sitt slutbetänkande hösten 2006 dröjde det inte länge innan hon värvades till dåvarande SKL för att göra verklighet av de cirka hundra förslagen. För att komma till rätta med brister och problem pekade utredningen på att det krävdes pengar. Psykiatrin och arbetet med psykisk ohälsa har sedan dess fått drygt 15 miljarder kronor i statliga anslag.

– Kostnadsutvecklingen för psykiatrin har varit prioriterad, men trots det har den inte följt kostnadsutvecklingen för den somatiska vården, säger Ing-Marie Wieselgren.

En förklaring är att psykiatrin är lydig och håller sig till budgeten, menar hon.

– Vi gör så mycket vi kan för de pengar vi får. I stället borde det uppdrag jag har som läkare innebära att säga vilket behov mina patienter har – och sedan driva på för att få tillräckligt mycket pengar för att göra det jag kan. Det har resten av sjukvården varit bättre på.

En hel del har ändå hänt. Lagstiftningen ger numera utrymme för en samordnad individuell plan. Barn och ungdomar ska få information om någon förälder har en allvarlig psykisk sjukdom. Första linjens vård har stärkts.

Men vårdköerna är fortfarande långa. Antalet självmord bland barn och unga minskar inte.

Hur väl har ni lyckats egentligen?

– Redan i utredningen lyfte vi fram att man behöver styra verksamheten på resultat, men för att kunna göra det måste man ha bra nationella siffror – och de saknas fortfarande. I Socialstyrelsens patientregister finns bara data om läkarbesök och inläggning på sjukhus.

Tvångsvården hör till de områden där luckorna är störst.

– Det är pinsamt att vi inte vet annat än med ett halvårs fördröjning hur många personer som tvångsvårdas i psykiatrin. Sedan dröjer det ännu längre innan uppgifterna publiceras.

Vad får det för konsekvenser?

– Att vårda människor mot deras vilja är ett jättestort ingrepp. Om man skulle börja missbruka det märks det inte förrän efter lång tid. Det leder till rättsosäkerhet och visar samhällets inställning. Om vi tycker att det är viktigt att människor får rätt vårdinsatser och att de inte tvångsvårdas i onödan bör vi också se till att vi har en snabb återkoppling med siffror.

Bristen på data innebär att det i dag inte finns någon övergripande bild av psykiatrin. Både Europarådets tortyrkommitté och FN:s kommitté för mänskliga rättigheter har riktat kritik mot Sverige för det dåliga underlaget.

Tillgången på psykiatrer, psykologer och specialistsjuksköterskor är ett annat problem. Det finns visserligen fler psykiatrer än någonsin, men många är på väg att gå i pension och alla jobbar inte heltid. Söktrycket på utbildningarna är högt, men för många nyexaminerade väntar en tuff tid.

– När jag var klar med min specialisering i mitten av 1980-talet blev man först avdelningsläkare, sedan biträdande överläkare och först därefter överläkare. I dag går unga läkare direkt från att vara färdig specialist till att bli medicinskt ansvarig på en enhet. När vi inte har fler karriärsteg måste huvudmännen fundera mer över hur de kan ge tillräckligt stöd till de unga. Vi måste bli bättre på att ta hand om våra psykiatrer och våra unga doktorer. Vården måste bli en bättre arbetsgivare.

De resurser som behövs för verksamhetsutveckling finns inte i tillräcklig omfattning, och inte heller insikten att behovet av speciallösningar är lika stort hos människor med psykisk ohälsa som hos dem med fysiska funktionsnedsättningar. Det gäller allt från myndigheters tillgänglighet till möjligheten att besöka restauranger.

Köerna till psykiatrin är ett fortsatt bekymmer, inte minst inom barn- och ungdomspsykiatrin där flera regioner fått kritik för att inte klara vårdgarantin.

– Vi ser att BUP tar emot fler patienter än tidigare, men man håller ändå inte jämna steg med efterfrågan. Trots att både BUP och andra delar av psykiatrin producerar mer vård än någonsin räcker det inte eftersom det är fler som vill komma.

Varför vill fler komma?

– Dagens samhälle sliter mer på hjärnan än på kroppen när vi utsätts för alla upplevelser och all information. Det är svårt att få tillräcklig vila och återhämtning. Vi sover inte tillräckligt, rör oss inte tillräckligt.

Samhället ställer också höga krav på att vara välfungerande, både socialt och intellektuellt, enligt Ing-Marie Wieselgren.

Samtidigt är det inte längre lika stigmatiserande att förknippas med psykisk ohälsa. När kända personer öppet berättar om sina psykiska problem i medierna, blir det mindre laddat att söka vård.

– Det är bra att psykiatrin och frågor om psykisk hälsa numera står högt upp på dagordningen, men vi pratar fortfarande mer än vi gör. De här människorna har inga starka företrädare. Jag känner att det är min livsuppgift att slåss för dem, säger Ing-Marie Wieselgren.

Hur hämtar du energi för att försöka få saker att hända?

– Jag tänker på livet som en kostcirkel, man behöver lite av varje. Har man ett intressant arbete är risken stor att det tränger undan allt annat. Så jag ser till att också göra andra saker.

Dit hör fåren, hönsen och ankorna hemma på gården. Ing-Marie Wieselgren bor med sin familj på landet i Rasbo, cirka 2 mil öster om Uppsala.

– När djuren behöver sitt är det bara att slänga av sig kavajen och ta på overallen. Då kan man inte tänka på annat.

Hon är också angelägen om att hålla kontakt med gamla vänner. Flera hänger kvar sedan uppväxten i Motala.

– De hjälper mig att ha kvar min etiska kompass och ser mig inte i min yrkesroll. En sak pandemin fört med sig tror jag är att människor värnar mer om sina relationer, säger Ing-Marie Wieselgren.