Egenreferat. Höftluxation hos barn ska upptäckas så tidigt som möjligt. Sjukdomen förvärras över tid och prognosen beror därför på ålder vid behandlingsstart. Innan screening av nyfödda infördes i Sverige på 1950-talet drabbades var tusende barn av handikapp till följd av höftluxation. I dag upptäcks endast 1 barn per 10 000 senare än 2 veckors ålder, och i de flesta fall under första levnadsåret [1].
I dag bedrivs screening för höftluxation även på barnavårdscentraler, med höftundersökningar vid 1, 6, 10–12 och 18 månaders ålder, enligt Socialstyrelsens »Vägledning för barnhälsovården« (2014). Rikshandboken i barnhälsovård, som är utgiven på webben av Sveriges regioner, ger stöd i kliniken. Det viktigaste kliniska fyndet vid luxation är ensidig abduktionsinskränkning.
Vi har granskat sjukhusjournalerna för samtliga barn som diagnostiserades med höftluxation senare än 2 veckors ålder i födelsekohorten 2000–2009 i Sverige [2]. Deltagarna identifierades prospektivt från ett register i Svensk barnortopedisk förenings regi (i dag del av det nationella kvalitetsregistret för barnortopediska sjukdomar, SPOQ). Barn som hade diagnostiserats via screeningprogrammet på BVC jämfördes med barn där sjukdomen hade upptäckts till följd av symtom. Den sistnämnda gruppen antogs som surrogat för en situation utan screening, då det vore etiskt oförsvarbart att undanhålla undersökningarna eller »sken-screena«. Tillförlitliga journaldata fanns för 101 barn av de 126 som drabbades av sjukdomen i födelsekohorten på drygt 1 miljon barn.
BVC-screeningen fann 55 procent av alla barn som inte upptäcktes via screening på BB. Dessa barn var i genomsnitt 11 månader yngre än barnen som sökte med symtom. Risken för hög luxation var 11 procent i BVC-screening-gruppen, mot 38 procent hos barnen med symtom (relativ risk 0,28).
Höftluxation kan vara svår att upptäcka och vi tycker att 55 procent »lyckandefrekvens« hos BVC-screeningen är rimligt bra, även om det kanske finns utrymme för ytterligare förbättring. Den stora uppskattade effektstorleken på 11 månaders åldersskillnad och fyrdelad risk för hög luxation innebär minskat behov av kirurgi, färre behandlingskomplikationer, mindre framtida besvär och lägre risk för tidig höftproteskirurgi hos dessa barn (se Figur 1).
Referenser
Då är risken att missa någon nästan 100 procent
Det stämmer att nyfödda barn undersöks avseende höftstabilitet i Sverige. Undersökningarna utförs av barnläkare och innefattar både Ortolanis och Barlows tester. Vid misstanke upprepas undersökningen av ortoped, ofta subspecialiserad i barnortopedi och ofta med samtidig ultraljudsundersökning. Behandling inleds snarast möjligt.
Risken att ”missa” en höftluxation i nyföddhetsperioden är mycket låg i Sverige, men beroende av undersökarens erfarenhet. Bland de barn som diagnosticeras senare än 2 veckors ålder återfinns barn som undersökts sent p.g.a. prioritering (ofta NIVA-vård), barn som initialt haft stabila höfter men där sjukdomen utvecklats via underutveckling av acetabulum (dysplasi), samt verkligt missade fall.
Eftersom man i efterhand inte kan särskilja de två sistnämnda grupperna har termen ”kongenital höftluxation” (CDH) övergivits och ersatts av ”Developmental Dysplasia of the Hip” (DDH). Etiologin är multifaktoriell. Detaljer kring neonatal screening står att finna i referens 1, och den sekundära screeningen är beskriven i referens 2.
Artikelförfattarna
