Svensk läkare: Jag vill få hjälp att dö i lugn och ro

På lördag påbörjar den svenska läkaren Elisabet Abelin-Norell resan från sitt hem i Frankrike till organisationen Dignitas i Schweiz för att där få hjälp av läkare att avsluta sitt liv.

– Jag har tänkt på det här de senaste åren, och mera reellt sedan 2018 på hösten. Sedan kom jag fram till beslutet i september 2019, och skrev då till Dignitas. Det är ett väl övertänkt beslut, säger Elisabet Abelin-Norell till Läkartidningen.

Under de senaste månaderna har hon skrivit flera insändare i en rad tidningar där hon argumenterar för att läkarassisterat döende borde tillåtas i Sverige.

Varför är den här frågan så viktig för dig?

– Det handlar ytterst om frihet och självbestämmanderätt, särskilt i livets slutskede, så vida man inte skadar någon annan. Det gör man inte om man begär läkarassisterat döende. Snarare tvärtom.

Elisabet Abelin-Norell ser lagstiftningarna i Schweiz och Belgien som förebilder och något som Sverige skulle kunna ta efter.

– I Schweiz är läkarassistansen begränsad till att läkaren skriver ut en dödlig dos pentobarbital, efter att man haft ingående samtal med oberoende läkare på olika dagar. De har sin tur redan gått igenom dossiern. I Belgien kan man få läkarassisterat döende på samma sätt som i Schweiz, men där kan läkaren också, om den vill medverka, vara den som ger det dödande medlet.

Hon framhåller att både den belgiska och schweiziska lagstiftningen är starkt reglerade.

– Men båda tar hänsyn till vad jag kallar existentiellt lidande, psykiskt lidande. Det är också min orsak till att ha begärt det.

Elisabet Abelin-Norell är 85 år gammal och har varit yrkesverksam som barnneurolog. Hon uppger att ålderdomen drabbat henne hårt, och att hennes livskvalitet allvarligt försämrats.

Hon säger att hon inte är deprimerad, men att hon inte vill svälta ihjäl.

– Med det menar jag inte kroppslig svält, utan det är min hjärna som svälter. Mitt huvudsakliga intresse genom livet har varit att läsa och skaffa mig kunskap. Läsa litteratur, filosofi och tidningsartiklar. Den näringstillförseln till min hjärna är strypt på grund av att jag har atrofisk makuladegeneration, som nu har nått stadiet att jag inte kan läsa, och när jag tittar på människor ser jag bara halva ansiktet. Dessutom har jag börjat förlora hörseln.

Som läkare, säger hon, har hon också en förmåga att göra en bedömning av sin egen prognos och se riskerna, till exempel vad gäller en försämrad hjärncirkulation.

– Jag skulle kunna leva till jag var hundra år, men jag kan inse riskerna. Min egen önskan är att få dö i lugn och ro. Det innebär en trygghet.

Ett argument mot dödshjälp är att det skulle kunna ske en indikationsglidning, det vill säga att kriterierna för att få tillgång till dödshjälp utvidgas på ett sätt som inte var avsett från början.

Elisabet Abelin-Norell anser att retoriken om det här ”sluttande planet” är farlig.

– Den leder till att sprida skräck och fruktan. Vi har till exempel fri abort i Sverige, och om sluttande plan-retoriken skulle ha varit gällande så hade man sagt att det aldrig kommer att födas några barn i Sverige.

Ett annat argument mot läkarassisterat döende är att äldre och sköra kan känna sig pressade till att välja det alternativet för att exempelvis inte ligga anhöriga till last.

– Jag ser den risken, men den kan undvikas. Man kan göra oberoende utredningar, både sociala och psykiatriska, för att ta reda på eventuella påtryckningar. Det finns möjligheter att komma från den risken, men det kräver naturligtvis en hel del resurser och att man satsar på det.

Hon pekar också på en bättre organiserad äldreomsorg där äldre får en ökad tillgång till sjukvård, samt listning på fast primärvårdsläkare som känner patienten väl, kan bidra till att risken för påtryckningar minskar.

Många framhåller också att läkarassisterat döende går emot läkaretiken. Sveriges läkarförbund anser inte att läkarassisterat döende eller eutanasi bör tillåtas, och i förbundets etiska regler står bland annat: ”Läkaren ska besinna vikten av att skydda människoliv och får aldrig vidta åtgärder som syftar till att påskynda döden.”

– Det handlar om hur man tolkar Hippokrates ed. Det han sägs ha sagt är: ”Det som är ont skall jag söka avvärja”. Det tolkar jag som att man ska söka avvärja lidandet, det vill säga konsekvensen blir att legaliserat läkarassisterat döende borde vara tillåtet.

Frågan om läkarassisterat döende aktualiserades nyligen efter ett reportage i Dagens Nyheter om en ALS-sjuk man som på grund av pandemin inte kunde genomföra resan till just Dignitas i Schweiz. Han fick då hjälp av läkaren och professorn Staffan Bergström som försåg mannen med en dödlig dos av läkemedlet pentobarbital.

Vad tycker du att kriterierna ska vara för att bli beviljad läkarassisterat döende?

– Svårt lidande, vare sig det är fysiskt eller psykiskt, samt att om man skrivit ett livstestamente, eller vad man ska kalla det, medan man är beslutskapabel. Till exempel vet jag att jag löper risken att få en vaskulär demens. Men om jag i dag, som beslutskapabel, skriver att om jag skulle drabbas av det så vill jag ha ett assisterat döende, då ska det gälla.

Däremot anser hon inte att läkarassisterat döende ska tillåtas lättvindigt. En fysiskt frisk 40-åring som är »livstrött« ska inte beviljas assisterat döende, menar Elisabet Abelin-Norell.

– I det exemplet kommer personen att få avslag, åtminstone enligt de regler som gäller i de länder som tillåter det, och därefter hänvisas till att få hjälp eller behandling vare sig det rör sig om en djup depression, socioekonomiska problem eller något annat. Det här skulle alltså verka som prevention av självmord.

Det mest väsentliga, menar hon, är dock självbestämmandet och den subjektiva upplevelsen.

– Det finns en nestor inom geriatriken som heter Roland Kunz. Han sa någonting klokt: »Man kan aldrig objektifiera en människas subjektiva kännande och lidande«.

Hon fortsätter:

– Säg att du har en lidandeskala på ett till tio, och du känner att den är tio. Men så säger läkarna: »Nej, men det kanske bara är på fyra eller fem«. Då gör man patienten till objekt för sin egen maktfullkomlighet på något sätt. Och läkare är faktiskt inte heller mer än människor.

Samtidigt framhåller Elisabet Abelin-Norell att det är mycket viktigt att en lag som tillåter läkarassisterat döende är väldigt tydlig och heltäckande. Hon tar upp Nederländerna som ett varnande exempel.

– Om jag förstått det rätt har lagstiftningen där vuxit fram efter hand. Det är fel. Den ska finnas från början och vara hundraprocentigt heltäckande. Där ska det naturligtvis också stå att läkare eller sjukvårdspersonal inte kan tvingas till att medverka. Samvetsklausul räcker inte, utan det ska klart och tydligt stå att det är den fria viljan som ska vara avgörande, även hos dem som eventuellt assisterar till det frivilliga döendet.

Elisabet Abelin-Norell vill också framföra att hon inte anser att palliativvården »räcker för alla plågor«, och att hon känner till palliativvårdsläkare som håller med.

– Det sista instrumentet saknas i verktygslådan, och det är det av fri vilja och självbestämmanderätt begärda läkarassisterade livsavslutet.

Läs mer:

Ivo åtalsanmäler läkare som hjälpte ALS-patient att dö

Läkare hjälpte man sjuk i ALS att dö

Debatt: Dödshjälp befriar inte en läkare från medicinskt ansvar

Debatt: Medverkan till självmord ger risk att dömas för brott