När juristen eller journalisten ifrågasätter läkargärningen

I USA är det inte ovanligt att man stämmer sin läkare. Historier bland annat om förlossningsläkare som stäms när barnet presterar sämre än förväntat i skolan är ofta sanna. I Sverige finns allmänna system tänkta att hantera problematik som man i USA bara kommer åt genom enskild skadeståndstalan. Skadestånd i Sverige ska vara reparativa. Det som gått sönder ska ersättas. Inget mer. Punitiva skadestånd, som används i USA, är också tänkta att reparera skada men även att straffa skadevållaren. Det är bland annat därför skadestånden blir högre.

»Barnläkaren« i det omskrivna så kallade Astrid Lindgren-fallet drabbades av ett, i vår mening, grundlöst åtal. Bristen på medicinsk kunskap hos brottsutredande myndigheter var förvånande, ändå drevs åtalet. Vi bedömer att det finns en risk för att det kommer att bli allt vanligare att brottsmisstankar och åtal riktas mot läkare i Sverige. Skälen till det är samhällets ovetenskapliga och skyhöga förväntningar på sjukvården och mediernas behov av att hitta syndabockar. Tyvärr bör läkarkåren vara beredd på en sådan utveckling, och göra vad den kan för att höja sin beredskap inom flera områden.

Journalister har oftast (menar vi) redan inför en intervju bestämt sig för vilken roll läkaren spelat i ett skeende (motparten har vanligen redan gett sin historia). Vi ser att det i praktiken är tre roller man som läkare kan tilldelas i en intervjusituation: den det är synd om, den som är problemet och »experten«. Om någon påstår att det blivit fel i en vårdsituation är det i princip aldrig läkaren det är synd om, oavsett »förmildrande« omständigheter som nedskärningar, överarbete, försenad leverans av nödvändigt materiel eller ökad administrativ börda. Allt detta framstår som undanflykter. Som läkare bör man undvika att bli känslomässigt engagerad och i stället förklara varför det är svårt att lämna en »enkel« förklaring.

Ett exempel:

»Det är svårt att ställa den diagnosen och dessutom har vi fått jobba över mycket på sistone. Det är tråkigt att patienten upplever sig felbehandlad men hen är välkommen tillbaka så ska vi undersöka hen igen.«
Läkaren blir problemet.

»Det gagnar ingen att låtsas att det här är en enkel diagnos att ställa, särskilt inte när anamnes och provresultat är svårförenliga. Det krävs mer utredning innan jag kan ta på mitt ansvar att uttala mig med relevans i saken.«
Läkaren är experten.

Utmaningarna är snarlika i en juridisk situation. Även i ett polisförhör är din roll förbestämd (misstänkt) och information som inte passar rollen kan negligeras som »allmänt gnäll« och rent av bli kontraproduktiv; »hen slingrar sig redan«.

Ponera att en läkare delgetts misstanke om brott efter att patienten avlidit i en akut vårdsituation. En misstänkt har rätt att få veta exakt vad hen misstänks för. En brottsrubricering, exempelvis vållande till annans död, säger mycket lite om vad man misstänkts ha gjort eller underlåtit att göra. Man har därför rätt att fråga: »Vad menar ni egentligen att jag olovligen gjort, och hur menar ni att det orsakat patientens död?«

Den misstänkte har rätt att svara eller avstå från att svara på preciserade påståenden och du behöver aldrig bidra med information som kan användas emot dig. Om läkaren misstänks för att ha underlåtit att sätta in adrenalin hos en patient i ett avgörande skede bör förhörsledaren kunna förklara varför hen menar att den skyldigheten fanns och om hen menar att man verkligen kan säga att just avsaknaden av adrenalin ledde till patientens död?

Man bör inte heller låta sig förhöras »upplysningsvis« om det finns anledning att tro att man senare kan bli misstänkt för brott. Risken är stor att den information du ger misstolkas och att dina egna ord senare används mot dig i en felaktig kontext.

Sammanfattningsvis tycks vetenskap och beprövad erfarenhet inte längre räcka inom vården. Läkare bör förbereda sig på att läkargärningen allt oftare kan komma att ifrågasättas i medierna och av brottsutredande myndighetspersoner med begränsade eller inga medicinska kunskaper.