Det här var alltså allra sista dagen
av jobb jag haft i nära fyrtio år.
Ett arbetsliv som underkastas lagen
att även det försvinner utan spår.
Man tror att det är viktigt, allt man gör
och det man gör för andra allra mest.
Så är det väl, vad annars finns vi för?
Det skall jag framgent utsätta för test.
Såklart finns mänskor runt mig som behöver
och vill att jag är del av deras liv.
Och jag vill bruka tiden som blir över
till något viktigt, inte tidsfördriv.
Men hur dum får man bli; vad skriver jag?
Precis såhär har jag hört många gånger
från mina patienter: pliktens lag
som mässar sina giftigt falska sånger.
Jag manar dem att lyssna på sin kropp
att låta inre rösten sätta gräns
att känna efter själva, säga stopp
De ser på mig och gråter så med ens.
Jag är så fast i pliktens alla »skall«
och trampar runt och tror att det är livet
att när jag nu blir fri från krav och kall
är frihet något svårt att ta för givet.
Tills nu är friheten ett undantag
semester, helg, en paus från något riktigt.
Att hädanefter varje enskild dag
är öppen gör att mitt liv nu blir viktigt.
Jag tänker inte fånga dagen, tiden
Det är för övrigt en förljugen bild.
Vi flyter med, befinner oss ju i den
som floden, växlande från lugn till vild.
I stället skall jag vänta in mig själv
ta reda på vem jag har blivit nu
Jag sätter mig på stranden av en älv
och ser på mig som outforskat du.
Det blir nog lite läskigt, också kul
Jag tror jag vet, men sist jag visste nå’t
så var jag barn och utan ekorrhjul.
Sen dess har åren staplats, tiden gått.
Strax under ytan, otydlig men stark
fanns hon som hävdade att hon var jag.
Nu söker hon sig ut ur stammens bark
och hon blir mera synlig dag för dag.
Hon är väl vad hon vill, blir vad hon kan.
Jag får väl vänta ut henne nå’t år.
Förhoppningsvis så blir hon trygg och sann.
Får se hur livet blir, hur allting går.
