Serumnivån av irisin korrelerar med graden av huttrande vid gradvis sänkning av rumstemperaturen från 27 till 12 grader, enligt en rapport. Även nivån av FGF21 ökar vid exponering för kyla. Foto: Björn Enström

Det bruna fettets primära funktion är att generera värme utan huttrande vid kyla. Att de flesta däggdjur och nyfödda barn har brunt fett är ett »allmänt känt« faktum. Samtidigt har det ansetts att vuxna människor enbart har obetydliga rester brunt fett. Senare forskning har dock förändrat den bilden. Paradigmskiftet kom när tekniken med en kombination av fluorodeoxiglukos-positronemissionstomografi (FDG-PET) och datortomografi (DT) på 1990-talet blev rutin för att påvisa tumörer.
Som »bifynd« såg man symmetriska regioner (framför allt i nacke och supraklavikulärt) med ett högt glukosupptag på FDG-PET men en lägre täthet än muskel på DT. Något senare fann man att upptaget av glukos stegrades när undersökningen företogs vid låg rumstemperatur. Att det bruna fettet fanns i betydliga depåer hos vuxna människor var därmed visat.

Påvisandet av att kyla aktiverar det bruna fettet hos vuxna människor har stimulerat forskning om hur adipocyter kan aktiveras endokrint. En möjlig kandidat är irisin (en peptid spaltad från membranproteinet fibronektin typ III-domäninnehållande protein 5), som normalt utsöndras från muskelvävnad vid fysisk aktivitet. Hos gnagare motverkar irisin dietinducerad fetma och diabetes genom att stimulera bildandet av celler som liknar bruna adipocyter i vit fettvävnad. En annan intressant molekyl är FGF21 (fibroblasttillväxtfaktor 21), som stimulerar upptaget av glukos i adipocyter och som finns i ökade mängder i serum vid typ 2-diabetes. Nyligen rapporterades [Lee P, et al. Irisin and FGF21 are cold-induced endocrine activators of brown fat function in humans. Cell Metab. 2014;19:302-9] att serumnivån av irisin korrelerade med graden av huttrande vid gradvis sänkning av rumstemperaturen från 27 till 12 grader, liksom att nivån av FGF21 ökade vid exponering för kyla. Författarna anser att dessa molekyler kan komma att ingå i utvecklingen av medel för att kontrollera övervikt och uppnå förbättrad ämnesomsättning.

Liknande tankegångar med tonvikt på regelbunden exponering för måttlig kyla framförs i en färsk artikel i Trends in Endocrinology & Metabolism. En däri citerad studie om acklimatisering till kyla visade att sex veckor med två timmars daglig exponering för 17 °C sänkte kroppens fettmängd med 5,2 procent och ökade volymen av brunt fett med 58 procent. Men vi lever i en behaglig tempererad miljö – utan ändringar i kroppsvärme producerad av ämnesomsättningen eller värmeförluster genom avdunstning (svettning). Författarna anser att vår varma inomhusmiljö är delaktig i västvärldens fetmaepidemi (med åtföljande sjukdomar) och konkluderar: »A little cold a day keeps the doctor away«.