Kunskap är den grund som hälso- och sjukvården vilar på. Om vi ska nå målen att vården ska vara jämlik och tillgänglig för alla, måste också kunskapen om hur vården blir så bra som möjligt vara jämlik och tillgänglig för alla som bedriver den, oavsett vilka de är och var det sker.
I den senaste budgetpropositionen lade regeringen stor vikt vid kunskapsstyrning inom hälso- och sjukvården. Kunskapsstyrning i vården handlar om att utveckla, sprida och tillämpa bästa tillgängliga kunskap för att göra bästa möjliga nytta för patienterna. I en mer kunskapsbaserad hälso- och sjukvård utnyttjas resurserna mer effektivt och kvaliteten på verksamheten höjs. Mer och bättre vård till fler.
I dag är information inte en bristvara, tvärtom. Riktlinjer, rekommendationer, uppslagsverk, patientinformation, vetenskapliga artiklar och allehanda medicinskt inriktade hemsidor – listan över informationskanaler kan göras lång.
Källorna är inte bara oöverskådligt många, de är också utspridda, ibland svårtillgängliga och av skiftande kvalitet. Att behöva söka information från en mängd olika källor är inte bara tidsödande för den enskilde läkaren, innehållets kvalitet riskerar också att bli osäkert. När information behövs måste den som letar veta var det enkelt och snabbt går att söka, och hur agnarna sållas från vetet. Vilken information är relevant, aktuell och av hög kvalitet? Och hur garanteras att inget väsentligt missas?
Det är SBU, Statens beredning för medicinsk utvärdering, som i en utredning föreslår att det inrättas ett nationellt webbaserat hälsobibliotek. Syftet är att under ett och samma tak samla, strukturera och förmedla praktiskt användbar, enkelt sökbar och vetenskapligt grundad kunskap. SBU:s förslag till utformning av ett hälsobibliotek har tagits fram på uppdrag av regeringen.
Liksom många läkare redan har gjort konstaterar SBU att insamling, sammanställning, förmedling och tillämpning av kunskap är nödvändigt för att höja kvaliteten i vården. I dag är tillgången till den kunskapen ojämnt fördelad.
Det finns många fördelar med förslaget. Ett nationellt offentligt finansierat hälsobibliotek skulle göra kvalitetssäkrad kunskap lättillgänglig för såväl offentliga som privata vårdgivare inom både landsting och kommuner.
Fler yrkeskategorier än de som har kunskapen om hur man söker god information skulle kunna förmedlas kunskap och inspireras till att skapa nya rutiner för hur denna ökade kunskap används i beslutsfattandet. Tillgång till ett hälsobibliotek ställer förstås fortsatta krav på noggrann källkritik och den enskildes förmåga att värdera informationen och bedöma när den är tillämpbar.
Nationella riktlinjer och öppna jämförelser kan bidra till både höjd vårdkvalitet och utjämning av regionala skillnader. Om de nationella riktlinjerna och de öppna jämförelserna var enkelt och enhetligt tillgängliga skulle de kunna få betydligt större genomslagskraft. Med mer information samlad på ett ställe minskar också risken för att viktiga pusselbitar faller bort på grund av att den som söker inte vet var den ska leta.
Om hälsobiblioteket även görs tillgängligt för allmänheten, vilket också föreslås, ökar möjligheterna för patienter och brukare att fatta informerade beslut om sin egen vård.
Även ur ett fortbildningsperspektiv vore ett nationellt hälsobibliotek välkommet. Läkarnas fortbildning har minskat under ett decennium. I synnerhet har allmänläkarna svårt att få tid till både extern och intern fortbildning. Allmänmedicin är en specialitet där möjligheterna till fortbildning försvåras av en hög arbetsbelastning och en i många fall ansträngd arbetsmiljö.
Ett nationellt hälsobibliotek bestående av högkvalitativa kunskapskällor är ett utmärkt verktyg för fortbildning, givet att möjligheterna att avsätta arbetstid till förkovran och till kollegialt erfarenhetsutbyte förbättras.
