Den senaste tidens intensiva debatt om lärarnas betydelse i skolan fick mig att associera till läkarutbildningen. Vad betyder de kliniska läkarlärarna för läkarutbildningen?
Läkaryrket har genom tiderna karaktäriserats av en »mäster–lärlings-tradition«. De yngre har lärt av de mer erfarna. I en alltmer pressad klinisk vardag riskerar dock den kliniska handledningen under utbildningen att komma i kläm.
Studenterna, såväl på grundutbildningsnivå som under senare delar av utbildningen, önskar mer patientnära undervisning. Det är en relevant önskan. Alltför ofta baseras handledning enbart på rapporterad information, vilket ju är något annat än den som även bygger på vad som observerats. Att få handlägga patienter med läraren närvarande möjliggör en individuellt anpassad handledning, som svårligen kan ges på annat sätt. Återkoppling kan då ges på hur samtalet förts ur såväl medicinsk som etisk och samtalsteknisk synpunkt. Detta är en oerhört viktig del i färdighetsträningen. Denna undervisningsform tar tid och måste få ta tid för att säkerställa den kliniska kompetensen hos de unga läkarna.
Att ägna sig åt klinisk handledning måste få vara en viktig och prioriterad del av arbetet för alla läkare som arbetar på sjukhus där utbildning av läkare bedrivs. Att handleda blivande kolleger gagnar inte bara de ungas professionella utveckling utan har också en positiv inverkan på handledaren genom att stimulera till eftertanke i arbetet. Alltså dessutom en »win–win-situation«.
