Avhandling. Stafylokocker är vanligt förekommande i normalfloran på hud och slemhinnor; 10–30 procent är ständigt koloniserade i näsan med Staphylococcus aureus, 40 procent med S capitis och näst intill 100 procent med S epidermidis. Stafylokocker är också den vanligaste orsaken till ledprotesinfektion, en fruktad komplikation som inträffar efter någon procent av artroplastiker. Denna komplikation innebär stora påfrestningar för både patient och sjukvård eftersom en kombination av kirurgi och långvarig antibiotikabehandling krävs för bot. Den mer virulenta S aureus är känd för att orsaka allvarlig sjukdom även hos i övrigt friska människor, medan koagulasnegativa stafylokocker (t ex S epidermidis) sällan leder till sjukdom i frånvaro av immunnedsättning eller implantat. Vilken roll S capitis spelar vid ledprotesinfektion finns inte undersökt sedan tidigare. Målet med denna avhandling var att undersöka likheter och skillnader mellan dessa tre stafylokockarter vid ledprotesinfektion.

Stafylokockisolat från ledprotesinfektion, men även från normalflora, inkluderades retrospektivt från åren 1993–2018 i Karlstad, Örebro och Linköping. De olika studierna inkluderade mellan 21 och 122 patienter med ledprotesinfektion, och i två av studierna ingick även normalflorastammar. Delarbetena innehöll såväl sammanställning av kliniska parametrar som mikrobiologiska undersökningar av orsakande bakterier, inklusive analys av helgenomdata.

I avhandlingen visades att S capitis kan orsaka ledprotesinfektion. Resistensmönstren skiljde sig mellan de olika stafylokockarterna, med mest utbredd multiresistens (inklusive heteroresistens mot glykopeptidantibiotika) hos S epidermidis följd av S capitis, medan S aureus uppvisade hög grad av antibiotikakänslighet. Trots detta var utfallet sämre vid ledprotesinfektion med S aureus än S capitis. Genetiska markörer hos S aureus som kunde kopplas till utfall vid behandling av ledprotesinfektion saknades, liksom förekomst av virulensfaktorer som kunde särskilja infekterande från koloniserande stammar. Däremot var ASA-klass (American Society of Anesthesiologists physical status classification) ≥ 3, ålder ≥ 80 år eller antibiotikabehandling utan rifampicin associerade med ogynnsamt utfall.

Fylogenetisk jämförelse mellan näsbärarstammar och de som orsakat ledprotesinfektion påvisade olika mönster hos S aureus och S capitis. Detta kan indikera att olika stafylokockarter har olika nischer, till exempel patientens näsa, personalens hud eller sjukhusmiljön. Beroende på var de har sin reservoar kommer också kolonisation, och i värsta fall infektion, hos patienter som genomgår ledproteskirurgi att ske på olika sätt. Det är inte självklart att en preventiv åtgärd som har effekt för att minska risken för ledprotesinfektion orsakad av en sorts stafylokock även har motsvarande effekt på en annan stafylokockart. Således är det viktigt att ha kunskap om lokal epidemiologi och resistensmönster, då detta kan ha betydelse för såväl strategier vid profylax i anslutning till ledproteskirurgi som vid behandling av ledprotesinfektion.