Många frågor dyker upp när nya smittsamma sjukdomar sprids. Den vetenskapliga förståelsen av sjukdomen är inledningsvis bristfällig, vilket bidrar till osäkerhet, oro och rädsla. Människor söker information och svar på hur farlig sjukdomen är och hur de ska kunna skydda sig. På basis av exempelvis politiska ideologier, religiösa föreställningar eller andra övertygelser kan många olika teorier spridas vad gäller smittspridningens orsaker och hur sjukdomen kan förebyggas och behandlas. Under covid-19-pandemin har mycket av detta manifesterats på varierande sätt i olika länder.

I en nyligen försvarad avhandling undersöktes den roll riskkommunikation och felaktig information spelade under ebolautbrottet i Sierra Leone 2014–16 [1]. Flera lärdomar erhölls av relevans för andra epi- och pandemier. Under epidemins inledande skede var kunskapen om smittvägarna inte allmänt kända och vissa medier bidrog till att sprida olika villfarelser, exempelvis att det inte fanns någon ebolasmitta eller att det handlade om häxkonst. På grund av okunskap spreds smittan oerhört snabbt. 

Efter en tid klev många journalister ur sin traditionella roll. Efter utbildning om viruset började de att mer systematiskt kommunicera information som var grundad på vetenskap. Implikationen av resultaten är att information som förmedlas från myndigheter, sjukvård, medicinska forskare och medier måste vara transparent, tydlig och kontextuellt anpassad för att vara effektiv.