Umeå banade väg för läkarutbildning spridd på flera orter

För tio år sedan spreds läkarutbildningen vid Umeå universitet till ytterligare tre sjukhus, orter och regioner. Det innebar att studenterna från termin 6 delades in i fyra grupper. Den största gruppen blev kvar i Umeå och fick sin fortsatta kliniska utbildning på Norrlands universitetssjukhus i Västerbotten. Resten lämnade universitetsstaden för Sunderby sjukhus i Luleå och Region Norrbotten, Östersunds sjukhus och Region Jämtland Härjedalen eller Länssjukhuset i Sundsvall och Region Västernorrland.

I dag, på vårterminens uppropsdag, hålls en digital ceremoni på Umeå universitet för att uppmärksamma jubileet.

Bakgrunden till regionaliseringen var ett regeringsbeslut från 2007 om att utöka antalet platser på Umeås läkarutbildning till cirka 100 studenter per termin.

– Det stod även i regeringsbeslutet att utökningen skulle innebära en decentralisering av läkarprogrammet. Så det var det vi hade att förhålla oss till. Och en traditionell utlokalisering var inte aktuell med tanke på de stora avstånden vi har i Norrland, säger Silvana Naredi som var studieortssamordnare under uppbyggnadsfasen.

I stället blev det en utflyttning av universitetet till de tre orterna. Lektorat tillsattes efter hand som terminerna rullades ut. Symboliska skyltar med texten »här bedriver Umeå universitet forskning och utbildning« sattes upp utanför de tre sjukhusen.

Regionaliseringen sågs som en förutsättning för att även fortsättningsvis ge de större studentkullarna en klinisk utbildning av hög kvalitet. På Norrlands universitetssjukhus började det bli trångt. De dåvarande landstingen var pådrivande. Förhoppningen var att den lokala läkarrekryteringen skulle få en skjuts.

– De såg det som en möjlighet. Studenterna skulle vara där från termin 6 till 11. Det är en tid i livet när du etablerar dig. Förhoppningen var att studenterna skulle söka AT och så småningom ST på orten, säger Silvana Naredi.

I dag har alla universitet valt att flytta delar av sina läkarprogrammet till olika orter inom eller utanför den egna regionen för att kunna klara av det växande antalet studenter. Men för tio år sedan var det helt nytt. Umeå universitet fick bryta ny mark.

– Det var vansinnigt roligt faktiskt. Vi hade ganska stor rörelsefrihet, säger Silvana Naredi och fortsätter:

– Vi var ständigt på roadtrip runt om i Norrland. Skrev rapporter, analyserade och tittade på förutsättningarna för varje termin.

Den stora utmaningen var att bygga en akademisk miljö på samtliga studieorter, att utveckla pedagogiken med digitala undervisningsformer och studenter spridda på fyra orter och dessutom kontinuerligt ha kontroll på utbildningens kvalitet. Det var samma utbildningsplan på alla studieorter och alla läkarstudenter skulle ha likvärdiga förutsättningar.

– Det fanns en farhåga att det annars skulle bli ett slags A- och B-lag. Men jag tycker verkligen det i dag känns som vi har en utbildning. Vi har samma kursplaner, examinationer och mål, liksom gemensamma lärarlag för kurserna. Det som skiljer sig mest är tillgången på handledare. Det blir bättre på länssjukhusen eftersom det är färre studenter där, säger Christina Ljungberg som leder gruppen som planerar inför jubileumsåret vid Umeå universitet.

Hon var engagerad i arbetet med regionaliseringen. Hon var också programrådsordförande för läkarprogrammet under de första åren 2012–2014.

För att lyckas med regionaliseringen krävdes en välbehövlig genomlysning och modernisering av hela programmet.

– Det var ett jättearbete som reformerade vårt läkarprogram till det som det är i dag, säger Christina Ljungberg.

För studenterna blev utflyttningen till Luleå, Sundsvall och Östersund också ett lyft, enligt Silvana Naredi och Christina Ljungberg.

– Jag tror de upplevde att de fick göra mer. De blev sedda på ett annat sätt på länssjukhusen. När man är så få blir man en del av sjukhuset på ett annat vis än på ett stort universitetssjukhus där du alltid är student, säger Silvana Naredi.

En annan positiv effekt blev att de tre sjukhusen samt primärvården akademiserades. En del av lektorerna som anställts sedan 2011 har till exempel blivit framgångsrika professorer och forskningen har tagit mer plats. Enligt den nuvarande programdirektören Magnus Hultin syns en tydlig och positiv utveckling. Antalet doktorander och disputationer, liksom vetenskapliga publikationer, har ökat betydligt i hela norra regionen.

Intresset att stanna kvar i norr är också stort bland de nyutbildade läkarna, enligt Umeå universitet. 2014 visade en uppföljning att mer än två tredjedelar av studenterna stannade och gjorde AT i den region där de gått sina kliniska terminer. I Östersund har exempelvis 143 läkare examinerats hittills och 84 av dem är kvar i regionen. I Norrbotten har ungefär två tredjedelar stannat, 78 av 120.

Men konceptet har inte bara mött hyllningar.

– Redan under förarbetena såg man att det skulle kosta minst 18 miljoner extra per år att bedriva detta, säger Christina Ljungberg som fortfarande sitter med i läkarprogrammets programråd  och är studieortsamordnare.

Under åren har den regionaliserade utbildningen ifrågasatts. 2015 varnade Umeå universitet för att läkarutbildningen riskerade att dras in i vid ett av sjukhusen i Sundsvall, Luleå/Sunderbyn och Östersund på grund av årliga underskott. Men fördelarna har övervägt och modellen lever vidare. Så blir det även när den nya sexåriga läkarutbildningen startar i sommar.

2014 flyttade Silvana Naredi till Göteborg. Nu har hon nyligen gått i pension och avslutat sitt uppdrag som vicedekan för utbildning på Sahlgrenska akademin i Göteborg. Även där har hon varit med om att regionalisera läkarutbildningen.

– Nu har vi studenter på alla stora sjukhus i Västra Götalandsregionen och campuskoordinatorer där. Nästa steg som planeras är att tillsätta lektorer.

Tidigare artiklar: