Det var i början av januari som Jonas F Ludvigsson drog slutsatsen att förhållandevis få barn i Sverige, trots öppna skolor, under våren blivit mycket svårt sjuka på grund av covid-19. Studien byggde på data från Intensivvårdsregistret och Barnreumaregistret och publicerades som ett så kallat research letter i New England Journal of Medicine.
Men snart började mängder av hätska kommentarer rassla in på sociala medier och via mejl – om att det är hans fel att 9 000 människor i Sverige dött, att han verkar i svenska rasbiologers anda och att han är en sjuk människa.
Någon beställde till och med varor på internet i hans namn – en händelse som han har polisanmält, men fått rådet från polis och säkerhetsansvariga vid de universitet där han verkar att inte närmare gå in på.
Det som hänt har tagit hårt på Jonas F Ludvigsson. Under en veckas tid vaknade han klockan tre varje natt utan att kunna somna om, och han kan redan nu konstatera att den här erfarenheten kommer att spela roll.
– Jag har tappat sugen för covid-19 – både när det gäller att uttala mig och att forska. Så på sätt och vis kan man säga att motståndarna vann lite, säger han och fortsätter:
– Det är klart att debatten eller diskussionen tappar en röst, och kanske – om jag ska vara ärlig – en ganska insatt röst. För det är ju ändå något som jag har forskat på. Men jag väljer att ligga lågt. Jag väljer att inte uttala mig, för jag tycker att priset är för högt att betala. Jag vet inte hur många intervjuer jag har tackat nej till efter studien. Och nu har journalisterna slutat ringa.
De hätska reaktionerna har också haft en hämmande effekt på fler sätt.
– Efter att den där artikeln kom ut har jag skrivit om annan forskning och haft åsikter om andra saker. Jag skrev till exempel en debattartikel på DN Debatt. I vanliga fall skulle jag ha gjort reklam för den på Facebook och Twitter, men nu gjorde jag inte det eftersom jag kände att jag inte vill ha negativa kommentarer.
Även Claude Marcus, barnläkare och professor vid Karolinska institutet, ser en risk för att hat och hot får forskare att sluta uttala sig om sin forskning. Själv utsattes han när han ifrågasatte nyttan med LCHF-dieten och varnade för faran med mättat fett i samband med att kolhydratkriget rasade som värst för några år sedan.
– Det var allt ifrån att de tvingade någon aktör att ställa in ett planerat symposium, eftersom de hotade med att komma dit och kasta matolja på oss allihop, till att en annan läkare skrev på sin blogg att jag tillhör de största mördarna eftersom jag inte säger att barn ska äta LCHF. Sedan kommenterade någon att man borde skjuta en kula i pannan på mig, säger han.
Vid ett annat tillfälle blev Claude Marcus smygfotograferad i samband med att han handlade mat i ett snabbköp.
– De fotograferade vad jag hade i min varukorg och konstaterade att jag hade massor av fet mjölk och grädde – att jag inte lever som jag lär och så vidare – och lade ut det på en blogg. Det var obehagligt.
Själv har han inte ändrat strategi, utan fortsatt att delta i debatten, trots att han fortfarande får aggressiva kommentarer så fort han utifrån sin vetenskapliga bedömning gör uttalanden i medier om att socker inte är vanebildande eller gör barn hyperaktiva, till exempel.
– Om man ska tillåta att den här typen av grupper styr debatten så är det livsfarligt på alla plan. Jag har ju kollegor som jag vet avstått från att vara med i diskus-sionen på grund av den här typen av lobby-verksamhet och hat, just för att de tycker att det är så obehagligt.
Både Claude Marcus och Jonas F Ludvigsson ser också mer långtgående risker med att forskare utsätts för hat och hot.
– Om forskare slutar uttala sig om kontroversiella ämnen så tror jag att det är väldigt negativt för hur man uppfattar forskning och forskare. Då blir det ännu mer så att forskning bedrivs i en bubbla, där det inte finns lika mycket plats för allmänheten att ta del av och förstå vad det faktiskt är för dialog som förs, säger Claude Marcus.
Jonas F Ludvigsson befarar att det som hänt honom kommer att avskräcka andra läkare från att engagera sig i debatten.
– Vi läkare borde många gånger hålla en högre profil i debatten för att bidra med vår kompetens och kunskap, och som underlag för beslutsfattare. Men det som jag har drabbats av gör naturligtvis inte att det är fler som väljer det spåret.
Ett särskilt problem tycker de är när det är andra forskare eller läkare som går över gränsen, vilket de båda har erfarenhet av. Jonas F Ludvigsson nämner till exempel ett fall där en forskarkollega uttalat sig i hårda ordalag.
– Jag tycker inte att det är värre, men väldigt förvånande. Som forskare är man ju ganska ödmjuk inför att man inte kan allt och inför att inhämta andras åsikter. Man kan tycka olika, men man bör ändå alltid hålla god ton.
När Claude Marcus jämställdes med de »värsta mördarna« på en annan läkares blogg vände han sig till facket, men han upplever att det var svårt att få stöd.
– Jag ville höra vad Läkarförbundet ansåg, om man ska kommunicera på det viset inom kåren.
Enligt Claude Marcus är det viktigt att vara medveten om att hat och hot mot forskare förekommer. Han tycker också att universiteten borde vara mer proaktiva när det gäller utbildning av sina forskare, och gå igenom hur man ska agera om man utsätts för hat eller hot.
– Det är så uttalat att den tredje uppgiften, den här kontakten med samhället, faktiskt ska vara prioriterad av forskare. Då måste man ha verktyg och få veta hur man ska hantera den här typen av påhopp.
För Jonas F Ludvigssons del är det inte första gången han fått ta emot hatiska kommentarer. Tidigare har han bland annat fått höra »hoppas att du hamnar på en soptipp« när han har föreslagit avgifter i den akuta barnsjukvården efter att i en undersökning ha sett att många barn som söker på akuten skulle kunna vänta till nästa dag.
Vid ett annat tillfälle – då handlade det om förlossningsvården – ringde folk genom växeln på det sjukhus där han arbetar och låtsades vara journalister, bara för att kunna skälla ut honom.
Värst den här gången tycker han är den stora mängden aggressiva kommentarer.
– Det var ju inte tio, inte hundra, utan tusen arga kommentarer. Det var egentligen ingen som sa att jag skulle dö, men det som var så slående var att det var så massivt. Det var liksom som en vägg som kom emot en. Som en tsunami nästan, säger han och tillägger:
– Om man gick in på Twitter kunde man följa i realtid hur det tillkom nya kommentarer hela tiden. Det stod bara och tickade på – dygnet om. Efter ett tag drog jag ur kontakten och slutade läsa.
Men även om studien blev den utlösande faktorn så tror inte Jonas F Ludvigsson att det bara handlar om den. Han tolkar det som att studien – och han själv – fått representera hela den svenska strategin.
– Jag tror att studien kom att bli en vattendelare: »Har vi en bra eller dålig strategi i Sverige?« Annars förstår jag inte hur en studie vars huvudfynd är att 15 barn under fyra månaders tid har vårdats på IVA – vilket är en ganska låg siffra – kan väcka så mycket ursinne.
Väldigt få diskuterade själva fynden i studien, enligt Jonas F Ludvigsson.
– Det kom till exempel kritik mot att den publicerats som ett »research letter« och därmed inte skulle vara en studie. Men artikeln har genomgått »peer review« fyra gånger. Det är en studie, säger han.
Efter det som hänt har Jonas F Ludvigsson fått stort stöd via sociala medier, e-post och när han varit ute på stan. Det har kommit blomsterbud, och två ministrar och rektorerna för både Örebro universitet och Karolinska institutet har hört av sig. Något särskilt stöd från arbetsgivaren säger han sig inte ha behövt, men understryker att han skulle ha fått det om han velat.
– Jag är jättetacksam för alla positiva kommentarer och allt stöd. Men tyvärr är det inte så att en positiv kommentar tar bort en negativ. Den negativa kommentaren – om den är lite tuff – drar ned en så mycket djupare än man blir lyft av en positiv kommentar.
Även om han är klar med covid-19-debatten kommer han inte att väja för kontroversiella ämnen framöver. Han konstaterar dock att det finns vissa typer av forskning som han kanske inte själv skulle vara villig att hålla på med.
– Jag tänker till exempel på forskning som omfattar djurförsök. Där tror jag att man kan vara oerhört utsatt som forskare. Då finns det risk att jag hade tittat mig över axeln lite då och då.
Läs även: »Det finns ett jättestort mörkertal«
