Chlamydia trachomatis är den vanligaste bakterien vid sexuellt överförda infektioner (STI) och orsakar oftast urogenital klamydia. Banbrytande studier i Sverige har visat att klamydia kan resultera i komplikationer som salpingit (pelvic inflammatory disease, PID), ektopisk graviditet och tubarfaktorrelaterad infertilitet (TFI) [1-3].

Klamydia klassades som allmänfarlig sjukdom 1988 och omfattande testning utvecklades i Sverige. Testning och behandling är gratis och smittspårning obligatorisk. Utifrån den senaste nationella handlingsplanen satsas stora resurser på att förebygga klamydia genom primärpreventiva åtgärder – information och utbildning [4] – som syftar till att hålla nere smittspridning och förhindra komplikationer.

Men gör vi rätt? I Sverige sker frikostig testning på STI- och ungdomsmottagningar, bland abortsökande, förstagångsgravida och gravida med ny partner. I alla regioner finns internetbaserad självprovtagning med analys vid sjukhuslaboratorier [5]. Omkring 600 000 prov tas årligen och incidensen har minskat från 384 till 336 påvisade fall per 100 000 invånare mellan 2015 och 2019, men är betydligt högre än vid 1990-talets mitt.

En utvärdering av vår opportunistiska screening saknas. Men svenska data är uppmuntrande jämfört med utvärdering av screening i Nederländerna, som beslutade att aldrig införa permanent screening [6], och England, som nyligen beslutat minska klamydiascreeningen efter utvärdering av en internationell expertpanel [7]. En stor randomiserad kontrollstudie i Australien drog slutsatsen att screening sannolikt inte påtagligt kan minska klamydiaprevalensen [8].

Det råder alltså osäkerhet om effektiviteten av klamydiascreening och liknande provtagning för att minska prevalensen. Till vår fördel är dock att vi internationellt sett har en mycket välfungerande smittspårning.

Komplexiteten av C trachomatis och dess komplikationer har beskrivits tidigare [9]. Höga komplikationsrisker påvisades då med klamydiaodling som har lägre känslighet än nuvarande DNA/RNA-baserade metoder. Senare års studier visar att komplikationsrisken är betydligt lägre än vi tidigare ansett [10-12].

I en syntesstudie beräknas att att 1 000 infektioner med C trachomatis hos kvinnor 16–44 år medför 171 fall av PID, 73 salpingitfall, 2 ektopiska graviditeter och 5,1 fall av infertilitet vid 44 års ålder [11]. Förekomsten av PID och ektopisk graviditet har minskat stadigt i Sverige de senaste 20 åren oavsett testvolymer gällande C trachomatis, och när vi missade cirka 15 000 klamydiafall på grund av en svensk mutation sågs en mycket begränsad effekt på förekomsten av komplikationer [13].

Det finns begränsad evidens för att omfattande klamydiatestning minskar förekomsten av PID [14] och brist på stöd för att testning minskar TFI. Vi vet inte ens när i tiden tubarskadan sker efter en infektion och därmed inte heller om antibiotikabehandling av symtomfria kvinnor sätts in i tid med önskad effekt, och om <1 procent av klamydiainfektioner hos kvinnor leder till TFI innebär det att 99 procent behandlas i onödan för denna indikation.

Omfattande klamydiatestning och behandling av symtomfria personer kan alltså leda till onödigt antibiotikatryck och även orsaka onödigt stigma, relationskriser och oro för infertilitet. Vi har kommit till ett vägskäl där vi måste väga hälsomässiga och ekonomiska vinster mot nackdelar.

Svenska och utländska rekommendationer avråder i dag från omfattande testning av Mycoplasma genitalium hos symtomfria personer [15-17]. Det är dags att fundera på klamydia.

Vid ett internationellt expertmöte om framtida klamydiastrategi drogs slutsatsen att det är dags att skifta fokus från infektionskontroll, som stöder omfattande testning, till handläggning av sjukdom [18]. Den senaste svenska handlingsplanen för klamydia antogs 2009. När Folkhälsomyndigheten är något mindre upptagen av pågående coronapandemi är det hög tid att initiera ett professionellt rådslag om framtida klamydiastrategi i Sverige.