En 65-årig kvinna sökte vård för buksmärtor och feber. Infektionsparametrarna var förhöjda. Hon erbjöds inläggning på kirurgkliniken men avböjde och bokades i stället för kontroll nästa dag då hon lades in, eftersom hon hade försämrats. Man misstänkte brusten blindtarm med varansamling i buken. En elakartad tumör kunde dock inte uteslutas via röntgen.
Av journalanteckningarna den nionde dagen av sjukhusvård framgår enligt Inspektionen för vård och omsorg, IVO, att patienten undanhållits information om att DT-undersökningen ingett malignitetsmisstanke. Uppföljning med DT-undersökning av buken och koloskopi planerades efter fyra till sex veckor.
Patienten skrevs ut efter två och en halv vecka. Hon var då trött, hade lågt blodvärde och insattes på järntabletter. Nytt blodvärde skulle tas inom en vecka efter utskrivning, men det värdet saknas i journalen.
Den uppföljande DT-undersökningen av buken visade att varansamlingarna minskat men att den misstänkta förändringen i närheten av tjocktarmen fanns kvar. Detta förstärkte misstanken om malignitet.
Fyra veckor senare gjordes försök till koloskopi men undersökning kunde inte genomföras. Efter en månad gjordes ännu ett försök, denna gång under narkos, men det fick också avbrytas. Ny remiss för DT-undersökning av tjocktarmen skrevs efter en vecka och en dryg månad senare utfördes undersökningen. Den gav ökad misstanke om malignitet. Tre veckor senare fattades beslut om buköppning och när patienten två veckor därpå – ett halvår efter det första sjukhusbesöket – opererades, fann man en stor inoperabel elakartad tumör i buken.
Patientens dotter har anmält till Socialstyrelsen att hennes mamma drabbades av försenad diagnos och behandling. Senare har ärendet flyttats över till IVO. Dottern har också angett att ingen information om tumörmisstankarna förmedlades till mamman eller någon närstående förrän efter operationen, då man funnit den inoperabla elakartade tumören. Enligt dottern fick modern dels information på uppvakningsavdelningen, dels under nästa dags rond »mitt bland andra patienter och anhöriga på vårdsalen«. Dottern menar att om misstankarna förmedlats redan från början hade familjen kunnat kräva en snabbare utredning.
Verksamhetschefen skriver i ett yttrande till IVO att väntetiden mellan enskilda undersökningar har bidragit till lång utredningstid och att informationen har blivit mycket gles och sporadisk under en lång period. I journalanteckningarna från den första dagen som patienten lades in på kirurgkliniken framgår enligt verksamhetschefen att patient och anhöriga är informerade, men det framgår inte på vilket sätt och inte om de fick veta något om malignitetsmisstanken.
Sjukhusets chefläkare skriver i sitt yttrande att det som inträffat tangerar kriterierna för en lex Maria-anmälan. Chefläkaren påpekar dock att ett omfattande arbete med att se över vårdkedjor för cancerutredningar inom allmänkirurgi pågår. Detta, och det att inga egentliga individuella beslut angående utredning av patienten kan klandras, har, enligt chefläkaren, legat till grund för att inte utreda eller lex Maria-anmäla händelsen.
IVO konstaterar att de kliniska och röntgenologiska fynd som gjordes tidigt i förloppet pekade på att patienten redan initialt led av en icke kurabel malignitet. IVO anser att skiktröntgen av tjocktarmen borde ha övervägts redan efter den första misslyckade koloskopin, mot bakgrund av den klinisk samlade bilden med lågt blodvärde och röntgenologiska misstankar om malignitet. Enligt IVO hade ett sådant förfarande sannolikt förkortat utredningstiden. IVO anser också att tiden mellan remissen och DT-undersökning av tjocktarmen i normala fall skulle kunna ses som skälig men att eftersom misstanke fanns om allvarlig sjukdom, samt det aktuella sjukdomsförloppet, borde röntgenundersökningen rekvirerats med högre prioritet.
Angående dotterns synpunkter på bristande information skriver IVO att det inte går att utläsa ur journalen vilken information som patienten fått om sitt hälsotillstånd under den tid som utredningen pågick. IVO är kritisk till att vårdgivaren inte säkerställt att information ges kontinuerligt och på ett sätt som tar hänsyn till patientens integritet.
IVO anser visserligen att vårdgivarens avvikelserapportering har varit bristfällig i ärendet men vidtar inga ytterligare åtgärder eftersom vårdgivaren uppmärksammat bristerna i utredningen av patientens sjukdom och vidtagit åtgärder.
