Nej, läkare är inte splittrade om hantering av spädbarnsmisshandel

SVT lät nyligen tittarna möta föräldrar vars barn omhändertagits akut sedan barnläkare fattat misstanke om misshandel [1]. Föräldrarnas förtvivlan berör starkt. Programmet skildrar föräldraperspektivet på frågan om hur vården möter våldsutsatta barn. Barnets perspektiv och rättigheter får inte stort utrymme.

Vi möter många barn och deras familjer i barnsjukvården. Vården och familjen arbetar nästan alltid mot samma mål, att barnet ska må så bra det går. Samarbetet med familjen är ofta glädjefullt. Vårdpersonal måste dock identifiera de få barn vars vårdnadshavare inte förmår eller orkar se till barnets bästa eller som tillfogar barnet skada. Vi behöver känna igen varningstecken och subtila signaler och agera när oro för barnet uppkommer. Det är en svår uppgift.

Enligt socialtjänstlagen är anställda i verksamheter som berör barn och unga skyldiga att genast anmäla om de i arbetet misstänker att ett barn far illa. Skyldigheten inkluderar alla yrkesverksamma läkare, är personlig och kan inte delegeras. Lagstiftaren har satt tröskeln för anmälan lågt: det räcker med oro eller misstanke.

Vår bild är att läkare inte anmäler lättvindigt. Mycket talar för att yrkespersoner som träffar barn anmäler för sällan, vilket Socialstyrelsen visar i sin kartläggning av orosanmälningar 2018 [2].

Om vi skulle anmäla med större försiktighet, vilket föreslogs i SVT [1], finns risk för att familjer med stödbehov och barn som kan fara illa inte uppmärksammas i tid. Det lilla barnet saknar autonomi och kan inte självt berätta eller söka hjälp. Innan ett barn börjar förskolan har det mycket få kontakter utanför familjen. Barnhälsovården och sjukvården kan vara de enda kontakterna, och där måste det finnas kunskap och lyhördhet för barn som riskerar att fara illa.

Vi minns »Lilla hjärtat« – flickan som avled efter att samhället brustit i att uppmärksamma de missförhållanden hon levde under. Att vänta sig att samhället träffsäkert och direkt hittar lagom nivå av skydd för varje barn är inte realistiskt. Försiktighetsprincipen behöver råda. Skyldigheten att anmäla oro redan vid misstanke är nödvändig för att säkerställa skydd till de barn som behöver det och ge barnet tillgång till utredningsresurser hos socialtjänst och polis.

Det är samtidigt barnets rätt att inte tas ur sitt sammanhang om det inte är det enda alternativet. Barnet ska skyddas från misshandel men också så långt som möjligt skyddas från att skiljas från hem och familj under utredningstiden. Här finns förbättringspotential. Ett tryggt och respektfullt skydd kräver samarbete mellan sjukvård, socialtjänst och polis. Formerna för det behöver utvecklas. Barnskyddsteamen i landet är en viktig resurs i det arbetet. Barnläkarföreningen (BLF) har fört dialog med Socialstyrelsen kring behovet av ett gemensamt vårdprogram för sjukvård och socialtjänst enligt brittisk modell [3].

Resonemanget om »skakvåld« i SVT [1] utgick från SBU:s rapport om »triaden« (tre tecken på hjärnskada och deras relevans för att avgöra om barnet skakats) [4], som Barnläkarföreningen och SBU diskuterat flera gånger. Att ett barn skakas häftigt är en del av spädbarnsmisshandel. Vilka skador det leder till är omtvistat.

Triaden har fått oproportionerligt stort utrymme. Det uttrycks att barnläkare som hittar triadens symtom drar slutsatsen att skakvåld är säkerställt. Det stämmer inte med våra arbetssätt. Triaden används inte i kliniskt arbete och ska inte styra om anmälan görs. Läkaren ska inte leda misshandel eller skademekanismen i bevis. Vården ansvarar för att göra en bred och systematisk medicinsk utredning för att få klarhet kring barnets tillstånd och ge rätt vård och behandling. Ett nationellt vårdprogram är framtaget av BLF [5].

Vi delar inte uppfattningen att att läkare är splittrade i två läger gällande hantering av spädbarnsmisshandel [1]. Läkare från olika specialiteter samverkar i utredningarna och vi upplever samsyn inom sjukvården. Med tillit till varandras profession kommer vi längst i målsättningen att erbjuda säker och respektfull vård och ett gott bemötande för våldsutsatta barn och deras närstående.