Sverige bör vara förebild för säkerhet och miljö i gruvindustrin

Gruvarbete var tidigare ett tungt och slitsamt för många av de anställda. Tack vare ny teknik kan en del arbete i dag ske framför dataskärm ovan jord. Allt arbete kommer dock under överskådlig tid inte att kunna bedrivas i kontorsmiljö, och arbetsmiljön är i vissa länder långt ifrån svenska förhållanden. Gruvarbete är fortfarande mycket riskabelt för hälsan. De som leder arbetet måste ha goda kunskaper om samt ekonomiska och tekniska förutsättningar för att bedriva det med modern teknik.

Mycket har gjorts för att reducera antalet dödsolyckor inom gruvindustrin. Under 1960-talet, då antalet anställda i gruvindustrin i Sverige var cirka 15 000, noterades 5–19 dödsfall per år, vilket kan jämföras med totalt tre dödsolyckor åren 2009–20013 [1, 2]. Med tanke på att gruvindustrin i dagsläget bara har cirka 6 000 anställda (Fakta 1) är dock antalet arbetsolyckor med dödlig utgång cirka 10 gånger högre än bland andra anställda i Sverige. Riskerna varierar dessutom mycket beroende på arbetsuppgifter inom gruvindustrin.

Silikos, eller stendammslunga, var tidigare ett gissel i de svenska gruvorna. Enligt företagshälsovården vid de största gruvorna har några enstaka fall upptäckts de senaste decennierna. Det har handlat om personer som arbetat många i år gruvor, och som varit i slutet av sitt yrkesverksamma liv eller gått i pension. Stendammslunga tar vanligen flera decennier att utveckla, och i ett tiotal fall per år nämns diagnosen i dödsbeviset. Det kan jämföras med Kina, där cirka 6 000 personer årligen dör i sten- och koldammslunga, och Polen, där cirka 400–500 nya fall diagnosticeras årligen [3]. Stendammslunga förebyggs genom att hålla dammhalterna låga och följa upp de låga halterna genom noggranna och upprepade mätningar. Redan vid nivåer kring det svenska gränsvärdet 0,1 mg/m³ kan ett långt yrkesliv innebära viss risk för en allvarlig silikos [5]. Sjukdomen kan inte botas, bara förebyggas.

En ökad risk för lungcancer på grund av radon och stendamm är väl dokumenterad från svensk gruvindustri under modern [6, 7]. Dessutom finns ofta höga halter av dieselavgaser. Halten av radon kan i en gruva med dålig ventilation uppgå till tiotusental Becquerel per kubikmeter (gränsen i bostäder är 200 Bq/m³), och dieselavgaser kan förekomma i 10–20 gånger högre halter än på en kraftigt trafikerad gata. Gruvmiljön kan dessutom innebära risk för bullerskador, och andra för lungsjukdomar. I vissa fall planeras brytning av sällsynta metaller, vars hälsorisker är ofullständigt kända.

Medan sambanden med svåra olyckor är lätta att upptäcka ses skador av radon, stendamm med mera först efter flera år, och kan endast fastställas med epidemiologiska metoder. De personer som drabbats kan ha bytt arbete eller pensionerats, och kostnaderna för sjukdomen drabbar både individen och samhället. Med dagens regler och tillämpning av lagen kommer dessutom många av de drabbade individerna inte att få någon arbetsskadeersättning. 

Samhället måste ställa krav på gruvföretagen så att en god säkerhet för de anställda garanteras. Företagen måste visa att de har kompetens och tillräckliga ekonomiska resurser för att bedriva ett säkert arbete när de får tillstånd för gruvverksamhet. Självklart ska gruvföretagen också ha en högkvalificerad företagshälsovård, speciellt för det förebyggande arbetet. Kontroller i efterhand, till exempel inspektioner av arbetsmiljöinspektör, är inte tillräckligt.

Miljöproblemen efter gruvor som läggs ned har belysts i medierna, särskilt de fall där kostnaderna för saneringen drabbar samhället. De hälsoeffekter som kan drabba de anställda och boende i närmiljön är svårare att synliggöra, men också mycket viktiga att beakta. Sverige bör vara ett föregångsland när det gäller gruvarbete, både när det gäller de anställdas hälsa och när det gäller miljön.