Nu har det hänt igen. Ett asylsökande barn med ett livshotande sjukdomstillstånd har utvisats utan att man försäkrat sig om att det finns adekvat mottagande och vård i hemlandet.

En 11-årig pojke, som i sex veckor legat i uppgivenhetssyndrom och sondmatats, en svårt sjuk mamma som i 2,5 år befunnit sig i djup depression, en 7-årig pojke även han svårt deprimerad samt familjefadern har utvisats. Ett chartrat plan förde dem till Armenien.

I höstas lämnades en inhibitionsansökan till Migrationsverket på grund av mammans tillstånd. Ansökan avslogs trots att hon vårdades enligt lagen om psykiatrisk tvångsvård (LPV). Kvinnan har sedan jul sondmatats av sin make sju gånger per dag med flytande kost som sprutats in i munnen. Den 22 januari reste hon sig upp och föll då raklång på golvet. Detta fick den 11-årige sonen att ge upp och gå in i apati/uppgivenhet. En vecka senare satte man sond på pojken för hans överlevnad. Familjefadern fick då två personer att mata och sköta i hemmet, och han kontaktade oss och bad att vi med vår erfarenhet av apatiska barn skulle hjälpa till.

Vi informerade lasarettet och påpekade att familjen nu hade en ny chans att söka inhibition, och att det var bråttom och viktigt att Migrationsverkets intygsblankett snabbt skickades in. Blanketten bifogades.

Sex veckor gick, men varken från barnkliniken eller barn- och ungdomspsykiatrin (BUP) kom intyg, trots anmodan från familjens juridiska ombud. Dessutom såg man pojken på BUP varje vecka och satte in olika aktiveringsövningar. Skolan hörsammade omgående juristens begäran om intyg och visade stor omsorg om familjen med regelbunden hemundervisning.

Gränspolisen ansåg att utvisningen gick lugnt till trots att det handlade om två helt mutistiska individer som var helt okontaktbara, en dödsförskrämd 7-åring och en familjefar som ville begränsa skadorna så mycket som möjligt. Familjen fick endast tre påsar sondnäring med sig och minimalt med kläder.

Sjukvårdspersonal deltog i transporten, men enligt fadern satt en läkare och sov och den sjuksköterska som var med modern hindrade faderns försök att mata henne. Enligt sköterskan kunde hon äta själv, trots att hon inte gjort det under de senaste 2,5 åren. Enligt transportläkaren var hans enda uppgift att övervaka så att inget livshotande hände.

I detta fall visste Migrationsverket inget om pojkens tillstånd; polisen litade på läkaren, som ansåg sig ha ett begränsat uppdrag. Vems var då ansvaret? Situationen hade kunnat undvikas om en specialistläkare/patientansvarig läkare på barnkliniken eller BUP omgående skrivit det intyg till Migrationsverket som familjen och deras juridiska ombud begärt.

Enligt World Medical Associations etiska deklaration, Lissabondeklarationen, ska läkare se till att det finns kontinuitet i vården [1]. Vid en utvisning ska läkaren förvissa sig om att patienten blir mottagen och omhändertagen på den plats dit han eller hon kommer. Detta skedde inte i detta fall.

För ett år sedan utvisades en 14-årig flicka till Kosovo. Ingen läkare följde med transporten, men en sjukvårdare på Arlanda ansåg att hon var transportabel. Inte heller då hade hemortskliniken skrivit intyg i tid, utan det kom till Migrationsverket först när flickan var i luften. Flickan undersöktes av läkare i Pristina, som vägrade att ta emot henne, och familjen fick åka tillbaka. Denna flicka har nu haft uppehållstillstånd i mer än ett halvår, men hennes tillstånd har inte förbättrats. Tryggheten, som är grundbulten för ett tillfrisknande, fick ytterligare en knäck under det traumatiska dygnet med utvisningen.

Efter vår artikel i Läkartidningen 2012 [2] har det hänt en del positiva saker när det gäller situationen för asylsökande barn med apati/uppgivenhet. Både anhöriga och läkare har kontaktat oss. Vi har genom egna intyg och genom stöd till andra läkare bidragit till att ytterligare åtta familjer med barn med uppgivenhetstillstånd fått uppehållstillstånd under 2013. Barnen har sedan dess börjat svälja och kan nu vara utan sond. Under året har Socialstyrelsen infört en diagnos med ICD-10-SE-kod (F32.3A med tilläggskoden Z65.8A) [3], som kan användas av läkare inom olika specialiteter som möter dessa barn. Socialstyrelsen gav också i juni 2013 ut en vägledande skrift [4]. Även en lärobok i ämnet kom ut under 2013 [5]. Boken ger en genomgång av kunskapsläget inom detta i stort sett outforskade område.

Sedan januari 2013 finns en läkarintygsblankett på Migrationsverkets hemsida [6]. Vi är många som tycker att den inte är optimal, men den visar vad verket anser viktigt för beslut, bland annat att uppge korrekt ICD-kod och huruvida tillståndet är livshotande.  Blanketten är lätt att använda och om patienten inte har något juridiskt ombud kan läkaren skicka den direkt till Migrationsverket. Intyget kan resultera i inhibition av beslutet om utvisning. När sedan polishämtning inte längre hotar, kan Migrationsverket begära in ytterligare information innan det slutliga beslutet tas.

Vi vill uppmana våra kollegor att skriva intyg direkt när de möter ett barn med uppgivenhetssyndrom, och att inte lita på att någon annan ska göra det. Intyget är till avgörande hjälp för barn vars tillstånd är en reaktion på en välgrundad fruktan som inte åtgärdas med aktiveringsövningar, utan endast genom att skapa trygghet. Som läkare behöver man inte gå in på politiska frågor, utan enbart hålla fast vid att tillståndet är livshotande, att uppgivenhetssyndrom endast kan botas med trygghet och att sonden är en livlina och ingen bot mot uppgivenheten.

Den första juli träder en ändring av utlänningslagen i kraft. Då byts »synnerligen ömmande skäl« ut mot »särskilt ömmande skäl« vid bedömning av barns asylskäl [7]. Vi hoppas att detta ska leda till att barn ska kunna få uppehållstillstånd innan de hamnat i det djupaste av uppgivenhetstillstånd. Men inte heller då kan inhibitioner ske om inte behandlande läkare skriver intyg som når Migrationsverket i tid!

Potentiella bindningar eller jävsförhållanden: Inga uppgivna.