Sin korta levnadstid till trots hann Henrik Anckarsäter sätta sin prägel på svensk rättspsykiatrisk forskning, handleda ett stort antal doktorander samt grunda och driva ett tvärvetenskapligt centrum för etik, juridik och mental hälsa vid Göteborgs universitet.
Henrik kombinerade sitt stora intresse för bland annat filosofi, litteraturvetenskap och klassiska språk med studier till läkare. Med sin humanistiska bakgrund var steget inte heller långt till att specialisera sig inom området psykiatri med dess fokus på mänskligt beteende. Här kunde han smälta samman sina intressen på ett fruktbart sätt, vilket blev tydligt när han 2002 disputerade på en avhandling om neuropsykiatriska bakgrundsfaktorer till våldsbrott.
Han utnämndes till docent vid Lunds universitet 2005 och tillträdde en professur i rättspsykiatri vid Göteborgs universitet 2008. Dessutom var han under tiden 2006–2007 gästprofessor vid Université de Paris XII och från 2009 till 2015 vid Lunds universitet.
Efter disputationen inledde Henrik arbetet med att föra samman forskare och intressenter inom det rättspsykiatriska området. Här kombinerades hans starka tvärvetenskapliga intressen med förmågan att sammanföra individer från vitt skilda ämnesområden, vilket utgjorde grund för de forskargrupper han bildade. Redan från början präglades verksamheten av Henriks övertygelse om att det rättspsykiatriska vetenskapliga arbetet måste bygga på samarbeten mellan olika vetenskapliga discipliner, men även rent praktiskt mellan regioner, myndigheter och lärosäten.
Henrik tog sig an det kliniska arbetet med samma öppenhet, allvar och entusiasm som det som präglade hans vetenskapliga gärning. Den uppgift som kännetecknar det rättspsykiatriska arbetet, som både ska möta patientens behov och samhällets skyddsbehov, hanterade han utifrån en tydlig förankring i vetenskapen. Han månade om patientens bästa, motverkade stigmatisering och stod upp mot krav och föreställningar som uppkommit i kölvattnet av enskilda händelser, med en rakryggad hållning som präglades av omtanke om de (rätts-)psykiatriska patienternas bästa. Det var i synnerhet barn och ungdomar med neuropsykiatrisk problematik och beteendeproblem som kom att bli föremål för hans kliniska engagemang, där det är många som under årens lopp blivit hjälpta genom Henriks försorg.
De projekt Henrik initierade vid Göteborgs och Lunds universitet har fortsatt att bidra till ny kunskap inom det rättspsykiatriska området. Flertalet doktorander som han handledde till disputation har fortsatt på den akademiska banan och i dag blivit självständiga forskare och docenter.
Hans personlighet, kännetecknad av öppenhet, prestigelöshet och acceptans, bidrog till att det alltid var stimulerande och utvecklande att samverka med honom. Henrik är outsägligt saknad, men hans anda och verk lever med oss i vårt dagliga arbete.
