Den första maj började lagen om Nationell läkemedelslista att gälla. Införandet omgärdades av kraftiga protester från Sveriges Kommuner och regioner, regionföreträdare och på senare tid även från vårdprofessionen, bland annat i Läkartidningen (12 maj 2021). Det som förs fram är i första hand att införandets bortre gräns på två år måste skjutas upp, främst för att regionerna inte har möjlighet att göra de IT-förändringar som krävs, men även att läkemedelslistan är en patientsäkerhetsrisk som det fungerar i dag. Ur apotekens perspektiv är det snarare en patientsäkerhetsrisk att skjuta upp införandet.

Nyligen genomfördes Sveriges apoteksförenings årliga vecka där vi uppmärksammar och samlar in kunskap om elektroniskt expertstöd. Denna gång fokuserade vi på dubbelmedicinering (det vill säga när en patient har recept på olika läkemedel med samma verkan). Dubbelmedicinering är en av de vanligaste signalerna i systemet, och under fokusveckan genererades 400 000 sådana signaler. I en preliminär analys ser vi att ungefär en tredjedel av dessa rörde fall där patienten inte skulle använda ett av recepten.

Utöver det vet vi att receptlistan ofta innehåller dubblettrecept samt att det är vanligt att det saknas recept på aktuell behandling. Patientens sparade recept på apotek skiljer sig därmed ofta från vad som står i journalen. Att det finns ett recept betyder ju inte heller att patienten hämtar ut eller i slutändan använder läkemedlet.

De felaktigheter i receptlistan som apoteken upptäcker har inte uppstått med den nationella läkemedelslistan. Det är så verkligheten ser ut. Det som hände den första maj 2021 var att även förskrivarna fick möjlighet att se detta genom förskrivningskollen. Man kan tycka att det snarare borde få läkarkåren att kräva ett snabbare införande av den tekniska funktionalitet som behövs, för att de inte ska fortsätta att skriva ut mängder med recept på ett sätt som kan leda till dubbelmedicinering, osäkerhet för patienten kring vilka läkemedel som ska användas och onödiga kontakter från apoteken kring oklarheter som uppstår.

Regionerna tycker att anpassningen av systemen är för krävande och blir för dyra, men då ska man komma ihåg att regionerna får systemet gratis och att det är apoteken som får betala kalaset. Redan nu har apotekens kostnader till E-hälsomyndigheten ökat till följd av införandet. En fördröjning innebär att apoteken under lång tid får betala för något som inte finns. Dessutom är det apoteken som framöver kommer att få betala för den utveckling som återstår och de nya önskemål vården kan ha.

Det framförs också kritik mot att E-hälsomyndigheten lyssnat för mycket på apoteken. Det håller vi inte med om. Vi har inte heller fått gehör för våra önskemål. Men i sammanhanget är det inte viktigt – den man bör lyssna mer på är patienten. Patientens verklighet är i första hand de läkemedel man har hemma och i andra hand läkemedelslistan. Journalen och läkaren ligger långt borta i vardagen.

De som oftast hjälper patienten med läkemedelsbehandlingen är apoteken, som då endast har tillgång till recepten. Från apotekens sida ser vi att mycket kan göras för att förbättra informationen och möjligheterna för patienten att sköta sin egen läkemedelsbehandling. För att vi ska kunna ha konstruktiva samtal om detta behöver alla vara överens om att vi för patientens skull så snabbt som möjligt ska se till att införa den funktionalitet som krävs – den nationella läkemedelslistan.