Mitt äldsta barn är färdigt att flyga. I sommar flyttar hon och börjar sitt eget liv, och det blir väldigt tomt i huset där vi varit bortskämda med hennes närvaro.

Jag talar med jämnåriga – och äldre – vänner som gått igenom separationsprocessen, och många verkar ha haft det svårt. »Livet blir sig aldrig mer likt«, »det är så tyst« och »jag fyller inte längre någon funktion, jag känner mig gammal och värdelös«. Jag lider med mina vänner och känner igen en del av det de säger, men nu ska jag berätta något skamligt: jag hurrar också inombords.

Jag promenerar med dottern och hon är glad, talar om allt som ligger framför henne, utbildningen hon förhoppningsvis går till hösten och alla äventyr som följer med den. Hon frågar hur jag känner inför hennes utflytt. Jag förklarar att mitt mål de senaste tjugo åren har varit att leva tillräckligt länge för att se mina barn bli självständiga. För mig är det faktiskt en enorm lättnad att jag lyckats (till femtio procent) och att hon nu är en stark och mogen person som klarar sig utan mig och min man. Jag berättar om alla småbarnsföräldrar jag haft som patienter som dött ifrån sina barn och hur det troligen är det mest ångest­skapande en människa kan uppleva. Jag har hållit patienternas händer och samtidigt tyst önskat att jag ska få slippa, att jag ska hinna bli åtminstone 53 så att båda barnen hinner bli myndiga.

Vi går under vintriga träd medan jag pratar och jag får en sådan där utomkroppslig upplevelse som jag får ibland där jag betraktar mig själv och inser att jag låter galen. Det är inte normalt att vara fullt frisk, ­50 år och hoppas få leva tre år till. Och det är inte normalt att säga det till sin, förvisso ­extremt kloka, tonårsdotter.

Vad gör läkaryrket med oss som människor? Jag har tidigare skrivit om förskjutna referensramar där sjukdom blir norm och man efter en mottagningsdag på onkologisk endokrinologi kan tänka att feokromocytom är allt en rätt vanlig sjukdom i alla fall. Saknar man sedan förmågan att betrakta patienterna som en separat entitet och i stället tänker att det som drabbat dem också kan drabba mig, då kan arbetet förändra livet. På ett ­besvärligt och allvarsamt sätt.

Jag hoppas att det framgår av mina texter att jag älskar onkologi. Trots det så finns det dagar på arbetet när jag känner mig tyngd och nedslagen av livets allvar – det ingår och är inte unikt för onkologi, utan jag tror att det är på samma sätt för allmänspecialister och toraxkirurger.

Under åren har jag samlat på mig fler unga föräl­drar än jag kan räkna, och då är de ändå inte vanliga. Tack och lov är det sällsynt att dö i cancer och ha minderåriga barn. Men det händer, och jag minns väldigt många av de där samtalen. Jag minns ett där jag efteråt gick in på avdelningens läkarexpedition och storgrät. Därinne satt en junior kollega och såg vettskrämd ut. Jag minns att jag bad henne om ursäkt innan jag samlade ihop mig och gick.

Så, fina dotter, det är ett tumult av känslor inom­bords. Saknaden blir stor. Ingen kommer göra yoga så att det hörs genom golvet ned i köket, ingen kommer att vilja promenera med mig och prata om livet. ­Vegetariska delikatesser får vi laga själva. Men läkar-­mamma är lättad, och ödmjukt tacksam. Jag klarade det! »One down, one to go.«