»Min arbetsbeskrivning har blivit att sortera ut nålarna ur höstacken«

»Kan du titta på ett barn på BVC? Mamma och pappa tycker magen har blivit så stor.« BVC-sköterskan kommer med ett barn mittemellan två patienter. Föräldrarna är oroliga, problemet är diffust och jag får titta över till grannkorridoren.

Min arbetsdag består av mängder av människor som paraderar förbi med en mångfald olika symtom: »Jag får blåmärken på benen trots att jag inte slagit mig« eller »Magen gör jätteont och är uppblåst som en ballong«. Det blir att ta in symtomen och oron och sedan mata igenom hela rutinen med ett systematiskt status. Oftast utmynnar det hela i ett »Nej, det var ingen fara«. Banala symtom är lika delar frustration över repetitionen som tillfredsställelse över lättnaden när allt är invändningsfritt. När jag ser på det dagliga jobbet så har jag funderat på vad jag egentligen erbjuder i min lilla butik. Slutsatsen blir att jag är försäljare av lugnande besked.

Tidigare har jag ofta tyckt att min specialitet innehåller deprimerande lite action. På akuten drällde det in patienter med fullkomligt galopperande symtom, snabb radiologi avslöjade långt gångna metastaser, vilket jouren fick meddela grupper av gråtande anhöriga på akutrummet. Relevant sjukvård full av patologi, snabba beslut och livsavgörande åtgärder. Inte primärvårdens frågvisa patienter som kunde söka för att »det är svårt att få ihop livspusslet«.

Jag har stor beundran för duktiga akutmedicinare och kompetenta sjukhuskollegor. Men min arbetsbeskrivning har blivit att sortera ut nålarna ur höstacken. Det utmanande i jobbet är inte fulminant patologi utan att hitta sjukdomarna i tidigt skede, eller till och med förebygga krämporna innan de bryter ut.

Jag hade hand om en student som förvånades över hur fruktansvärt lätt jobbet var. Det är bara att ta kortisonkräm på eksemet och om blodtrycket inte går ned på en blodtrycksmedicin så går det ned på två. Men allteftersom tiden går så blir det allt tydligare hur fruktansvärt svårt allas vårt jobb är och hur oväntade vändningar livet gör. Som en av få specialister på de arbetsplatser jag jobbat på blir det ofta till mig sköterskorna kommer med besynnerliga fall. »Depressionen« visar sig vara en levermetastas, »hemorrojderna« en koloncancer och »hudinfektionen« utmynnar kanske i ett basaliom.

Men hur ska vi hitta den där nålen i höstacken? Så mycket av vårt jobb är rutinarbete att de vanligaste diagnoserna gör det svårt att behålla fokus på det som inte passar in i mönstret. Varje patientmöte behöver rymma en essens, ett intresse för det individuella fallet och en vilja att hitta problemets kärna. Egentligen handlar det kanske om att se äventyret i vardagen.

Det är relativt väletablerat att hjärnans beslut är av två olika sorter: typ 1 och typ 2. Typ 1 är intuitiva beslut, de sker ofta fort och baserar sig på erfarenhet. När »det luktar malignitet« så är det typ 1-beslut vi gör. Typ 2-besluten är mer tidsödande och processen är mer medveten och verbaliserad. Kanske behöver vi göra fler typ 2-beslut under arbetsdagen och ifrågasätta de snabba resonemang där vi har försökt pressa in en rund boll i ett fyrkantigt hål. Differentialdiagnoser är bra – när man är lockad att göra ett typ 1-beslut kan man prova att komma på tre diffdiagnoser.

Hur går det för den lilla bebisen med de oroliga föräldrarna? Jo, för en gångs skull visar det sig att vi har ett sjukt barn på BVC. Hon får åka till barnakuten och till och med barnläkarna är imponerande av symtomatologin. Hon får en cancerdiagnos, genomgår stor kirurgi och hennes stackars familj kommer vara förändrad för all framtid. Så kan det vara mitt i vardagen av uppfödningsproblem och små blemmor. För det stora äventyret är ju inte avlägset och långt borta – det är här och nu.