Uppföljningen av medicinska åtgärder och behandlingar har blivit allt vanligare i den verksamhetsuppföljning som fordras av vårdgivare och som en del av vetenskapliga utvärderingar av nya och gamla metoder inom sjukvården. Sveriges Kommuner och regioner driver och utvecklar exempelvis »Vården i siffror«, som är regionernas gemensamma webbplats för löpande nationell publicering av data kring hälso- och sjukvårdens kvalitet och effektivitet. Syftet är att utgöra ett verktyg för kvalitets- och förbättringsarbete.
Säkerligen är förstås detta av godo och driver utvecklingen av vården framåt, med successivt förbättrade resultat. Men kan allt betydelsefullt som vi gör i hälso- och sjukvården mätas och objektivt kvantifieras? Eller riskerar försiffringen av vården att vi glömmer betydelsen av de etiska och mänskliga aspekterna av patientmötet?
I Nina Cavalli-Björkmans krönika som nyligen publicerats här i Läkartidningen (38–39/2021) ges en stark och tänkvärd skildring av en man med avancerad ventrikelcancer i livets slutskede. Där beskrivs hur ett välfungerande tvärprofessionellt och empatiskt förhållningssätt i vården av en döende patient gör en outhärdlig situation något mer uthärdlig och trots allt värdig.
Det handlar om mjuka men, för den enskilde patienten och anhöriga, så oerhört viktiga värden vid livsbestämmande händelser. Svåra att fånga i mätetal men ändå så avgörande.
