Det finns ett systemfel i nuvarande myndighetsutövning gällande läkares medicinska bedömningar. Hos framför allt Försäkringskassan (FK) och Inspektionen för vård och omsorg (Ivo) överprövar personer med genomgående lägre kompetens och erfarenhet läkares – oftast specialisters – bedömningar. Det görs i tusentals avslag som FK beslutar om årligen i sjukskrivnings- och sjukersättningsärenden, men även när Ivo föreslår deslegitimation av läkare hos hälso- och sjukvårdens ansvarsnämnd (Hsan).

Försäkringskassan har länge kritiserats för sina överprövningar av intygsskrivande läkares diagnoser och bedömningar av patientens arbetsförmåga samt sjukdomars svårighetsgrad och varaktighet. Oftast har kassans handläggare gjort sin bedömning utan att konsultera försäkringsmedicinsk rådgivare (det vill säga en läkare). Handläggarna är i bästa fall sjuksköterskor, men oftast har de någon annan högskolebakgrund.

När försäkringsmedicinska rådgivare kopplas in sker det utan att de träffar patienten. Bedömningarna bygger endast på intyg och utlåtanden som behandlande läkare (ofta även sjukgymnast, psykolog och arbetsterapeut) lämnat. Även om samtliga professioner anser att patienten har nedsatt arbetsförmåga på grund av sjukdom kan Försäkringskassans handläggare bestämma att de har fel. Ofta hänvisar handläggaren till att det saknas tillräckliga medicinska skäl.

När det gäller en så viktig fråga som deslegitimation av läkare – i praktiken yrkesförbud – kan ärendet ha handlagts hos Ivo av en sjuksköterska, en socionom, en beteendevetare eller en administrativt erfaren person tillsammans med jurist. Juristens förmåga att bedöma medicinska frågor måste anses vara om möjligt ännu mer begränsad än handläggarens, men trots det anses att man tillsammans kan avgöra att läkaren »uppvisat oskicklighet i sina medicinska bedömningar och fastställandet av diagnos«.

Ett annat exempel är att tjänstemän i Region Stockholm respektive Region Skåne begärt ut privatpraktiserande läkares journaler för att kunna avgöra om läkarna gjort adekvata medicinska bedömningar [1]. Bortsett från det problematiska i att icke behöriga begär ut journaluppgifter är det anmärkningsvärt att personer utan medicinsk kompetens anses kunna bedöma läkares medicinska ställningstaganden. Hur kan icke-medicinare avgöra vad som är ett »omotiverat« besök hos läkaren, och vilken medicinsk betydelse har »professionella mottagningsmöbler« i sammanhanget?

Är det rimligt att så viktiga frågor som sjukkasseärenden – som ju påverkar patientens försörjningsförmåga – ska kunna avgöras av personer som saknar den medicinska kompetens som den intygsskrivande läkaren besitter?

När det gäller rättssäkerheten handlar det inte bara om huruvida prövningsproceduren i någon mån varit systematisk och följt regelverket samt att patientens rätt att överklaga beslutet tillvaratagits. Rättssäkerhet handlar minst lika mycket om att den medicinska bedömningen görs på ett professionellt sätt, det vill säga enligt vetenskap och beprövad erfarenhet. Vilken vetenskaplig kompetens och vilken beprövad erfarenhet kan handläggare hos Försäkringskassan respektive Ivo uppvisa?

Likar ska bedömas av likar. Myndighetsutövningen i dessa ärenden är varken rättssäker eller sakligt professionell: den vittnar i stället om den devalvering av medicinsk praktik och vetenskap som sjukvårdspolitiker och Myndighetssverige ägnar sig åt.