Frågor om invandring och integration är i dag mycket vanliga i politisk debatt. Historiskt sett saknas det inte heller svenska erfarenheter av utvandring. Så många som 1,2 miljoner svenskar, nästan en femtedel av befolkningen, emigrerade till USA från mitten av 1800-talet till omkring 1920. Orsakerna var svält, fattigdom och ett förmyndarsamhälle utan möjligheter att förbättra den egna tillvaron. Även om Utvandrarsvitens Karl-Oskar och Kristina ofta fått klä rollen av den svenska emigranten, är de faktiskt inte helt representativa. Mass­emigrationen utgjordes inte främst av bönder, utan tjänstefolk och arbetare som tog plats i en ständigt expanderande industri [1]. En än mer okänd historia är de emigranter som av olika skäl nekades inträde i USA, där också hälsa och sjukdom spelade en viktig roll. 

Restriktioner för emigration till Amerika 1880–1925

Amerikas förenta stater beskrivs ofta som ett land byggt av invandrare. Vid nationens bildande uppmuntrades också en relativt fri och öppen migration. I slutet av 1800-talet började dock invandringskritiska röster bli alltmer högljudda. Framför allt fanns en önskan om minskat inflöde av emigranter från södra och östra Europa samt Asien, vilket ledde till flera restriktioner. Det viktigaste kravet var att inte bli en belastning för samhället. För att undvika detta fick emigranten inte vara för fattig, tiggare, komma som underårig utan förmyndare, vara dömd brottsling, anarkist, polygamist med mera. På grund av rädsla för lönedumpning blev det också förbjudet att få sin resa och arbetsplats förmedlad i förväg genom ett amerikanskt företag, så kallat kontraktarbete. Invandring från Kina ansågs särskilt problematisk och begränsades därför genom särskild lag. Hälsa och sjukdom kom också att spela en betydande roll i sammanhanget. I den amerikanska invandringslagen från 1882 exkluderades individer med olika mentala handikapp, vilket senare även kom att följas av smittsamma sjukdomar och olika kroniska tillstånd som hjärtsjukdom, reumatism med flera [2].

En sjukdom som kom att ägnas särskilt stort intresse var trakom. Denna konjunktivit orsakas av den intracellulära bakterien Chlamydia trachomatis och ger vid aktiv sjukdom folliklar – aktiverade lymf­aggregat – på ögonlockets insida. Vid upprepade infektioner bildas ärr i bindhinnan och inåtvända ögonfransar, vilket i sin tur leder till grumlig hornhinna med påföljande synnedsättning. 

Trots att det i dag finns både enkel och effektiv behandling förekommer sjukdomen ännu i områden med dåliga hygieniska förhållanden och är fortfarande en av världens vanligaste orsaker till blindhet [3].

Migrationsstationen på Ellis Island utan­för Manhattan blev flaggskeppet i verksamheten att kontrollera och exkludera emigranter, och tog under sin aktiva tid emot nästan 70 procent av alla som önskade bli amerikanska medborgare. Här bedömdes mellan 2 000 och 5 000 individer dagligen, vilket krävde industriell effektivitet. Vid 1900-talets början ingick alltid en ögonundersökning i hälsoundersökningen. Trakom ansågs ge hög risk för blindhet och därmed minskade möjlig­heter till egen försörjning. Ögonlocket vändes för inspektion och den under­sökande läkaren kände med fingret på dess insida för att utesluta ojämnheter [4]. 

Tidigare studier har visat att intresset för trakom i första hand inte rörde smittspridning, utan att begränsa invandringen av vissa oönskade grupper, exempelvis asiater. Sjukdomen var redan endemisk i USA i områden med liten eller ingen kontakt med emigranter, och kan därmed inte primärt betraktas som ett hot utifrån, så som den skildrades i dåtida press [5, 6]. 

Nekade emigranter

Under tidsperioden 1900–1925 blev omkring 400 000 av 17 miljoner emigranter nekade inträde, alltså 2,3 procent. Det dominerande skälet, som avsåg nästan hälften av dessa individer, var försörjningssvaghet. Då denna kategori inkluderar både fattigdom och kronisk sjukdom är det inte möjligt att göra en specifik bedömning av medicinska skäl. Det var dock möjligt för smittsamma sjukdomar och mentala handikapp, som utgjorde 11 respektive 2 procent av fallen. Andra betydande orsaker var kontraktarbete (9 procent) och de kvotregler som infördes 1921 (9 procent).

Av omkring 850 000 skandinaviska emigranter nekades nästan 9 000 inträde under samma tidsperiod, alltså omkring 1 procent, vilket är mindre än för hela emigrantgruppen. Även här var försörjningssvaghet orsaken i omkring hälften av fallen. Andelen smittsamma sjukdomar och mentala handikapp bland nekade liknar också den totala emigrantgruppen (8 respektive 3 procent).

Då trakom 1908–1925 var registrerat utgjorde åkomman en betydande andel av de smittsamma sjukdomarna i hela emi­grantgruppen: 69 procent. Bland skandinaverna var samma andel 42 procent, vilket motsvarade totalt 200 individer. Resterande smittsamma sjukdomar är inte angivna, men rörde sig troligen många gånger om tuberkulos. 

Skandinaver var därmed mer framgångsrika i att komma in i landet jämfört med den totala emigrantgruppen, och hade också färre fall av trakom [7]. Statistiken säger dock lite om individuella människoöden, varför framställningen här kompletteras med tre fallstudier (se nedan).

Familjen Strömberg

Massemigrationen från orten Kåddis utanför Umeå i början av 1900-talet beskrevs i samtida press som en »svår Amerikafeber«, och emigranterna menar att »framtiden ter sig så oviss och fattig på möjligheter« [8]. Några av de drabbade var Karl och Hanna Strömberg och deras fyra barn, som alla lämnade orten 1911. Resan gick genom Norge till England. Vid läkarundersökningen vid färjan i engelska Hull visade sig dock ett av barnen ha en ögonsjukdom, vilket innebar slutet på resan. Olyckligtvis hade deras tillhörigheter redan skeppats ut på Atlanten, med följden att familjen fick återvända till Västerbotten endast i kläderna de bar [9]. Maken Karl gjorde dock ett nytt försök redan efter tre månader och slog sig ned i Kanada [10]. Efter 1,5 år kom hustrun Hanna med barnen efter, denna gång utan förhinder [11].

Simon Carlsson

Simon Carlsson från Skråmträsk utanför Skellefteå var 20 år när han 1912 lämnade sin by för Amerika. Hans äldre bror hade då varit amerikan sedan fem år och var bosatt i Escabana, Michigan. Simons resa fick dock ett tråkigt slut vid läkarundersökningen på Ellis Island, då hans ögon bedömdes vara infekterade av trakom. Brodern försökte då att skicka ett intyg på att han kunde ta hand om sin bror. Då brevet anlände var Simon dock redan deporterad till Sverige [12]. Han flyttade tillbaka till Skråmträsk, blev skomakare, gifte sig och fick två söner och bodde kvar i samma kommun till sin död 1978 [13-15].

Familjen Höglund

Värst drabbad i sammanhanget var troligen familjen Höglund från Hagfors i Värmland. Emma Höglunds make och äldste son hade redan tidigare emigrerat till Minnesota när hon 1916 for över Atlanten med de fem döttrarna i åldrar mellan 5 och 16 år. Vid den medicinska undersökningen på Ellis Island visade sig flera av döttrarna ha trakom, och i stället för att familjen kunde återförenas fick Emma och döttrarna stanna vid emigrantsjukhuset. Maken Nils försökte låna pengar till sjukhusvården, vilket dock inte kunde förhindra återresan [16]. På den 12 dagar långa återresan avled den yngsta dottern och begravdes till havs [17]. Emma och döttrarna återvände till Hagfors, och fyra år senare gjordes ett nytt försök [18], denna gång framgångsrikt, och makarna återfinns därefter förenade i folkräkningen [19].

Slutord

Studien av stoppade emigranter till USA vid 1900-talets början visar alltså att även svenskar drabbades av de medicinska re­striktionerna, men i mindre utsträckning än emigrantgruppen i stort. För de drabbade innebar detta dock naturligtvis lika stora personliga tragedier när omfattande ansträngningar och mångåriga besparingar ledde till intet. Utifrån fallbeskrivningarna ses att det ändå var fullt möjligt att göra nya och mer framgångsrika försök.

En viktig aspekt i sammanhanget är att rederierna inte bara var ansvariga för återsändandet av nekade emigranter utan också ålagda böter i storleksordningen 100 dollar. Eftersom detta var kostsamt hade samtliga avresehamnar sina egna kontrollstationer, som exempelvis familjen Strömberg fick erfara. Flera källor vittnar om hur hygienen försummades vid dessa förebyggande undersökningar. Teoretiskt sett kan alltså en emigrant ha fått en infektion vid avresan som vid ankoms­ten innebar slutet på emigrationen. Enhetliga statistiska data från avresehamnarna har inte gått att återfinna, vilket gör det svårt att göra exakta bedömningar av vilken betydelse sjukdom hade i att hind­ra emigranter i avresehamnar. Undersökningarna hade därtill en klass­aspekt i dubbel bemärkelse. Passagerare i tredje och fjärde klass blev föremål för mycket utförliga inspektioner, medan hög­re klasser undersöktes mer flyktigt [6]. 

En motiverad fråga är varför trakom ägnades så stort intresse jämfört med tuberkulos, som var en dominerande dödsorsak vid denna tid. Förklaringen ligger sannolikt mer i praktiska än folkhälsomässiga skäl. Ögonen var då som nu tillgängliga för undersökning med enkla metoder.

Även om flera paralleller kan dras till dagens debatt har massinvandringen till Amerika flera skillnader jämfört med nutidens situation. Skandinaverna flydde inte från krig eller terror. Det var inte heller fråga om någon asylinvandring, vilken blev kodifierad först efter andra världskriget [20]. Därmed togs inte heller hänsyn till emigrantens behov, utan fokus låg på vad landet hade att vinna, och framför allt att förlora, på mottagandet. Slutligen var resor med legala rederier det enda sättet att ta sig över Atlanten, vilket också krävde förberedelse av alla nödvändiga handlingar.

När USA 1921 införde invandringskvoter blev detta den dominerande orsaken till nekat inträde även för skandinaver, och det ledde också till en kraftig minskning av den totala emigrationen. Vid denna tid hade dock tiderna förbättrats i Sverige och endast ett fåtal svenskar fann det i fortsättningen vara värt att lämna sitt hemland för USA [21].