Emma Spak: Jag har varit öppen för att karriären tar olika vägar

– Skojar du, hittar du inte oss?, undrar pressekreteraren roat med mobilen tryckt mot örat.

Emma Spak har gått vilse i Sveriges Kommuner och regioners (SKR) inplastade högkvarter i Stockholm. Det stora 80-talshuset genomgår en omfattande ombyggnad. Här och var står högar med byggmaterial, och på avstånd hörs det ihållande ljudet av en borr.

Pressekreteraren beskriver vägen till det lilla mötesrummet. Några minuter senare slår sig Emma Spak ner vid det svarta bordet i ljus kavaj, uppsatt hår och stora dinglande örhängen, som blivit något av hennes signum efter de många direktsända presskonferenserna.

Apropå örhängena berättade hon nyligen i en podcast att hon gillar att sticka ut. Som tonåring i värmländska Kil bar hon av samma anledning en broschprydd hatt.

Under pandemin har SKR:s väldiga kontorskomplex tömts på personal. Emma Spak är en av få som har varit på plats. Med de många intervjuerna och mötena – ibland två samtidigt – har det varit enklast, förklarar hon.

Tjänsten som sektionschef för hälso- och sjukvården fick en rivstart. Familjen, som haft sin bas i Göteborg, hade precis hunnit packa upp flyttlådorna i den nyinköpta villan i Stockholm när pandemin knackade på dörren.

I slutet av januari 2020 kallade regering-en till ett möte om att covid-19 skulle klassas som en samhällsfarlig sjukdom. Då hade SKR redan hunnit rigga en arbetsgrupp för att jobba med pandemifrågan.

– Det var skönt att vi var i startblocken så tidigt. Sedan blev alla förstås överraskade av magnituden. Men vi hade ändå påbörjat arbetet, säger Emma Spak.

Hennes karriär har inte följt någon utstakad bana. Det tog exempelvis tio år för henne att slutföra läkarutbildningen, eftersom hon disputerade i fysiologi under tiden – trots att hon hade bestämt sig för att aldrig forska. Men Emma Spak har ofta hamnat på ledande poster. Under läkarutbildningen vid Göteborgs universitet engagerade hon sig i studentkåren och regisserade studentspex – vilket hon beskriver som sina första stapplande steg i ledarskap (hon är fortfarande inspektor för medicinarspexet i Göteborg).

Hon har ägnat tio år åt fackligt arbete och har haft flera tunga poster inom Sveriges läkarförbund, bland annat fem år i förbundsstyrelsen och lika många som ordförande för Sveriges yngre läkares förening (Sylf).

– Jag har hela tiden varit öppen för att karriären tar olika vägar.

Som Sylf-ordförande kämpade Emma Spak för att fler unga läkare skulle bli ledare och chefer i sjukvården. Därför var det svårt att säga nej när hon fick frågan om att bli sektionschef för hälso- och sjukvård på SKR.

Innan dess var hon under två år samordnare för nära vård på SKR. Hon kombinerade uppdraget med att vara ST-läkare i allmänmedicin på halvtid och hade dessutom kvar en del fackliga uppdrag. När hon blev sektionschef var hon däremot tvungen att avbryta sin specialiseringstjänstgöring. För drygt två år sedan sa hon hejdå till kollegor och patienter på vårdcentralen i Göteborg, lämnade sina fackliga uppdrag och flyttade till Stockholm med familjen.

– Det var inte självklart att tacka ja. Men jag har själv haft många synpunkter på hur chefer är. Och någon gång måste man själv våga pröva. Det är en möjlighet att få vara med och utveckla vården och att utveckla sig själv.

Fast det finns en annan förklaring till karriärskiftet. På nyårsafton för fem år sedan blev hennes man Björn sjuk. En uppblossande influensa, trodde gästerna på nyårsfirandet – som alla var läkare.

Morgonen efter blev det värre. Björn körde själv till jourcentralen i Mölndal. Sedan fick inte Emma Spak tag på honom. Till slut fick hon veta att han var svårt sjuk och hade flyttats till akuten. Hon uppmanades att omedelbart åka dit. Björn hade drabbats av sepsis. Efter fem dagar på sjukhus, varav tre med intensivvård, kom han hem.

Den dramatiska händelsen satte spår i familjen.

– Det är klart att det var en omvälvande upplevelse. När någon man älskar överlever en sådan sak blir det så att man pausar och omvärderar livet och sina beslut, säger Emma Spak.

För både hennes egen och Björns del ökade benägenheten att tacka ja till nya utmaningar. Ett par månader senare fick hon frågan om att bli samordnare för »nära vård«.

– Jag hade sannolikt aldrig tagit det jobbet om inte Björn hade blivit sjuk. Det låter kanske lite »cheesy« – men jag känner att det är viktigt att ta vara på möjligheterna man har här och nu.

Emma Spak är medveten om att det finns en spänning i att gå från en facklig organisation till en arbetsgivarorganisation. Samtidigt avdramatiserar hon själv steget.

– Att man går från att vara fackligt aktiv till att bli chef lokalt är ganska vanligt. Och man vill att personer med facklig bakgrund ska bli chefer för att de förhoppningsvis har med sig perspektiv in i sitt chefskap som man som facklig tycker är viktiga.

Har skiftet gett dig några nya perspektiv?

– Ja, självklart. Fast jag upplever att jag har gott om utrymme att fortfarande ha de idéer jag hade med mig från början. Det var också något jag tyckte var otroligt viktigt när jag blev samordnare för »nära vård«, säger hon och tillägger:

– Men förut hade jag väldigt mycket min professions och patienternas perspektiv. Nu måste jag ha ett bredare perspektiv och beakta fler aspekter. Kommunernas situation var till exempel en ganska vit fläck för mig när jag började, som jag nu har fått lära mig mycket om.

Den största skillnaden, enligt henne, är att gå från en roll som förtroendevald och få fatta beslut till att vara tjänsteman med uppgift att ge politikerna bra underlag till deras beslut.

Tiden som sektionschef under pandemin har varit lärorik, konstaterar hon. En lärdom hon har dragit är att man kan komma långt med samverkan om man kan se och ha respekt för de andra aktörernas roller och förutsättningar. I början av pandemin var gränserna inte kristallklara. Under en föreläsning som Emma Spak nyligen höll beskrev hon hur Socialstyrelsen och de svenska regionerna och kommunerna nästan trampade varandra på fötterna när de försökte köpa skyddsutrustning i Kina samtidigt.

Redan under hösten före pandemin funderade Emma Spak på vilken roll SKR – som är en medlems- och arbetsgivarorganisation – egentligen har i en kris. Då uppstod kaos i och med en leveranskris. Fem regioner tvingades ställa in operationer och gå upp i stabsläge på grund av bristen på förbrukningsartiklar, som uppstått efter ett leverantörsbyte. 

SKR:s roll har ifrågasatts, både före och under pandemin. Läkarförbundet vill att organisationens roll ska granskas. Huvudproblemet, enligt förbundet, är att regeringen använder den som en myndighet genom de många överenskommelserna som slutits mellan dem. Samtidigt saknas de lagstadgade kraven på öppenhet som gäller för myndigheter. Och i och med att SKR inte kan bestämma över sina medlemmar, regionerna och kommunerna, finns det heller inga garantier för att överenskommelserna följs, påpekar förbundet. Även Riksrevisionen har riktat kritik mot regeringens relation med SKR.

Ligger det något i kritiken, tycker du?

– Vi försöker vara så öppna som möjligt. När vi tecknar överenskommelser, beslutas det om dem på politisk nivå även om de förhandlas av oss. Sedan är det framför allt regioner och kommuner som tillämpar dem, och där är det väldigt publikt. Myndigheter granskar även utfallet av överenskommelserna, säger Emma Spak.

Har du upplevt det som ett problem att ni saknar mandat att styra regionerna?

– Eftersom vi är en förening är det inget problem. Det är inte vår roll. Då vore vi mer en form av myndighet och det är vi inte. Det handlar om att jobba tillsammans där man kommer överens om det.

På SKR blev det interna diskussioner kring den egna rollen under den första pandemivågen, berättar Emma Spak. En fråga som kom upp var om organisationen borde gå ut och rekommendera saker.

– Vi lade tidigt fast att vår roll inte är att ta fram rekommendationer. Det är viktigt att det är myndigheterna som gör det. Sedan kan vi understödja dem, påpeka när myndigheterna krockar med varandra eller när rekommendationerna inte blir begripliga.

För egen del är en insikt att hennes läkarerfarenhet har varit till stor hjälp under pandemin, som krävt många snabba beslut.

– Som läkare lär man sig att fatta beslut på det underlag man har. Det är en förutsättning för yrket: alla patientmöten måste sluta med ett beslut. Att avvakta är också ett aktivt beslut. Sedan får man vara öppen för att fatta ett nytt beslut om det dyker upp ny information.

Under pandemin har Emma Spak arbetat nära hälso- och sjukvårdsdirektörerna. Konkreta operativa frågor om Iva-samarbete, brist på skyddsutrustning och läkemedel och patienttransporter har betats av i snabb takt på digitala veckomöten.

– De allra flesta av direktörerna är läkare, vilket har märkts i krisen. Som gruppering är de otroligt beslutskompetenta och drivna att gemensamt klara uppgiften i hela landet.

Vilken är den största utmaningen framåt när det gäller pandemin?

– Att hålla kvar bilden av att pandemin inte är över helt. Den påverkar fortfarande sjukvården i stor utsträckning. Vi har vaccinationsarbete kvar, måste upprätthålla testning och lära oss att leva med covid. Samtidigt är den uppskjutna vården en stor utmaning.

Läkarförbundet vill ha nationella väntelistor för att minska vårdskulden, men det vill inte SKR. För att beta av köerna effektivt måste pusslet läggas regionalt, menar Emma Spak.

– En tid för en höftoperation är inte bara en tid för en höftoperation. Man behöver veta vilka som står i kön, vad de behöver och vilka som är på plats och jobbar, säger hon och tillägger:

– Vi ser också en risk att det blir otydligt vem som bär ansvaret för att en person är korrekt prioriterad och hanteras under tiden. Man kan inte bara ha en passiv kö utan måste ha en aktiv väntan, om man väntar.

Under pandemin har samarbetet mellan regionerna tagit många kliv framåt, enligt Emma Spak. Enligt Läkarförbundet har dock bristerna med dagens system blivit tydligare. Förbundet anser att den nuvarande ansvarsfördelningen mellan 21 regioner leder till en ojämlik vård och vill ha ett ökat statligt styre av sjukvården.

Regeringen gav nyligen Nationella vårdkompetensrådet i uppdrag att kartlägga antalet specialister i allmänmedicin samt att ta fram rekommendationer för antalet ST-platser i allmänmedicin i varje region – ett initiativ som fått Läkarförbundet att hurra.

Men Emma Spak är tveksam till nyttan med det statliga uppdraget.

– Vårdkompetensrådet har en viktig roll, men dimensioneringsfrågan är väldigt mycket en fråga för arbetsgivarna. Rekommendationerna måste kunna omsättas i faktiska tjänster, och det måste finnas förutsättningar som handledningskapacitet.

Har du ändrat åsikt om statlig styrning sedan du blev chef på SKR?

– Nej. Jag har hela tiden resonerat så att vi har den organisation vi har och måste jobba utifrån den grundförutsättningen. Jag tror att man kan komma väldigt långt med nu givna förutsättningar; en stor omorganisation riskerar att kväva utvecklingen. Det viktiga nu är att den statliga sidan underlättar för regioner och kommuner att samverka. Under pandemin har vi sett att det finns regelverk som försvårar att till exempel byta information eller göra gemensamma inköp.

Hur ser du på framtiden, vill du gå in i politiken?

– Jag har ingen tydlig plan. Det jag gör nu gör jag för att jag såg en enorm chans att påverka svensk hälso- och sjukvård. Det är extremt spännande och jag har fullt upp med det, säger Emma Spak och tillägger att hon inte ser några dörrar som stängda.

Inte heller till att arbeta kliniskt på en vårdcentral igen.

– Sedan får man vara ödmjuk inför att steget för att komma tillbaka blir längre för varje år som man är borta.