All klinisk bedömning innefattar risk för både under- och överdiagnostik. Särskilt inom psykiatrin arbetar vi med att analysera beteenden; vi har (ännu) ingen möjlighet till mer objektiva undersökningar. Våra observationer måste dessutom jämföras med ett normalitetsbegrepp som inte heller är objektivt mätbart.
I vår artikel betonade vi särskilt risken för diagnostiska misstag i tonår–vuxenålder, där uppgiften att differentiera autismspektrumstörning från andra psykiatriska tillstånd kan vara svår, särskilt som det dessutom finns en betydande samsjuklighet. I de fall man ställt diagnoser som atypisk autism/genomgripande störning i utvecklingen utan närmare specifikation är den differentialdiagnostiska osäkerheten till och med inbegripen i diagnosen.
Vi håller fullständigt med om att de flesta autismspektrumstörningar borde kunna upptäckas under förskoleåldern och att hjälpbehov, oavsett om detta har sin grund i autism eller någon annan störning, bör bekräftas. Om en tidig diagnos förbättrar prognosen vet vi faktiskt inte med säkerhet. Eftersom de barn med normal begåvning som i dag får autismspektrumdiagnos tidigt delvis är en ny grupp vet vi inte heller om alla kommer att fortsätta uppfylla kriterierna som vuxna. Vi efterlyser framför allt lite mer ödmjukhet inför diagnostiken, och att man är beredd att ompröva den både när man friat eller »fällt«.
Psykiatrisk diagnostik är, i likhet med somatisk, inte ofelbar. Vi tror inte att vi är oense om att autismdiagnoser bör ställas med varsamhet och bästa kompetens, och att det varken ligger i patienternas, deras familjers eller samhällets intresse om autismbegreppet tillåts bli så vagt att det så småningom blir meningslöst.
