Läkarkåren står inte längre i fokus för läkemedelsindustrins marknadsföring. Som exempel kan nämnas att antalet sidor med läkemedelsannonser har minskat markant i den här tidningen under en rad år (medan det vetenskapliga innehållet, nota bene, är väsentligen oförändrat). Makten över miljonerna sitter inte längre i den enskilda doktorns penna och receptblock.
Varför är det så? Ett förändrat utbud av läkemedel, där patenten har gått ut för de breda storsäljarna, är en förklaring. Dagens nya läkemedel är smala och dyra. Ska det tolkas som att industrin har minskat sina utgifter för marknadsföring och satsar allt krut på forskning i stället? Knappast troligt. Så vem är det nu som är föremål för industrins informationsiver?
I en debattartikel i Svenska Dagbladet på valborgsmässoafton kritiserade Myndigheten för vårdanalys det så kallade klinikläkemedelsprojektet. Cancerpatienter får inte tillgång till nya läkemedel tillräckligt snabbt, och besluten är inte transparenta. Samma dag rapporterar Ekot om den ojämlika vården av cancerpatienterna och refererar till både Vårdanalys utredning och två patientföreningar. Läkemedelsindustriföreningen LIF jublar och citerar båda inläggen på sin förstasida.
Jämlik vård tycks vara det nya honnörsordet för industrin och en tacksam grund för diskussioner med såväl politiker, som tjänstemän och patientföreträdare. Var står vi läkare i denna nya, sköna värld?
