Nyligen (oktober 2021) publicerade brittiska National Institute for Health and Care Excellence (NICE) nya riktlinjer för behandling av myalgisk encefalomyelit/kroniskt trötthetssyndrom (ME/CFS) [1]. Det är en revidering av den hårt kritiserade föregångaren från 2007 [2].

De nya riktlinjerna innebär ett skifte i synen på sjukdomen. Rapporten konstaterar att ME/CFS är klassificerad som en neurologisk sjukdom, och i likhet med den amerikanska expertrapporten från 2015 [3] beskrivs sjukdomen som ett komplext, kroniskt medicinskt tillstånd som påverkar flera organsystem och som leder till omfattande personliga, sociala och ekonomiska konsekvenser för de drabbade.

Rekommenderad intervention i de gamla riktlinjerna var KBT och gradvis ökad träning enligt den kontroversiella »fear avoidance and deconditioning theory« [4, 5], som utgår från att sjukdomen vidmakthålls av negativa tankar om att en kroppslig sjukdom föreligger, med minskad aktivitet och nedsatt kondition till följd. Syftet med behandlingen är att bryta den onda spiralen. Den gamla NICE-rapporten refererar till ett antal kliniska studier som gör anspråk på positiva resultat, men som lider av grava metodfel.

I den nya rapporten användes GRADE (Grading of recommendation, assessment, development and evaluation) för en grundlig genomgång av evidensbasen för dessa interventioner. Man granskade 177 effektvariabler i studier av KBT och 84 effektvariabler i studier av gradvis ökad träning. Bedömningen av varje enskild effektvariabel motiveras i ett 411 sidor långt dokument [6]. Kvaliteten på evidensen bedömdes i samtliga fall vara låg eller mycket låg. I rapporten dras slutsatsen att det inte finns någon evidens för KBT och gradvis ökad träning enligt denna modell.

Många forskare har satsat tid och prestige på de studier som dömts ut, och många institutioner har baserat sitt vårdutbud på de gamla riktlinjerna. Inte oväntat har det kommit motreaktioner [7]. Forskare som genomfört studierna fortsätter att referera till KBT och gradvis ökad träning som evidensbaserade [8] trots att NICE:s genomgång visar på motsatsen.

De problem som NICE nu slår ner på gäller bland annat risken för systematisk bias i självrapporterade effektvariabler [9, 10]. En grupp från »University of York« efterlyste redan vid en granskning 2002 objektiva effektvariabler, som är mindre känsliga för bias. Rapporten konstaterar att resultaten i studierna måste tolkas i ljuset av metodbristerna [11], vilket nonchalerades i versionen från 2007. Senare utvärderingar av objektiva sekundära effektvariabler visar ingen signifikant förbättring. Aktiviteten med aktometer [12-14], neuropsykologiska testresultat [15], kondition [16] och återgång till arbete [17, 18] har alla i praktiken gett nollresultat.

Flera tunga institutioner har gått åt samma håll som NICE. Amerikanska CDC (Centers for Disease Control and Prevention) rekommenderar inte längre KBT och gradvis ökad träning [19], och belgiska och holländska myndigheter har ändrat uppfattning om gradvis ökad träning [20-21]. Cochrane har dragit tillbaka sin rapport om KBT [22] och håller på att revidera den om träning [23]. Organisationen Doctors with ME stödjer helhjärtat NICE [24].

De nya riktlinjerna rekommenderar ett patientcentrerat omhändertagande där

  • en vårdplan upprättas av ett specialistteam
  • aktiviteter sker med respekt för patientens gränser
  • hälsovård och socialtjänst måste ta hänsyn till patienternas funktionsnedsättning vid kontakter.

NICE har gjort ett noggrant arbete som förtjänar allt stöd. Låt detta bli en vändpunkt för bemötandet av patienter med ME/CFS, och hur man talar om sjukdomen i offentligheten.