Sommaren 2020 tillsatte regeringen Coronakommissionen. Uppdraget som kommissionen tilldelades var att utvärdera regeringens, förvaltningsmyndigheternas, regionernas och kommunernas åtgärder för att begränsa spridningen av covid-19, samt lämna förslag på förbättringsåtgärder. En del av uppdraget var också att utvärdera hur ansvarsprincipen fungerat under krisen. Kommissionen lämnade den 29 oktober in sitt andra delbetänkande, och kritiken mot den svenska coronastrategin – eller snarare avsaknaden av en strategi – är svidande.

Kommissionen pekar på att det finns en otydlighet kring ansvarsfördelningen inom hälso- och sjukvården i Sverige som gör det svårt att se vem som faktiskt har det övergripande ansvaret. Jag håller helt med. Det har under pandemin blivit tydligt att det finns stora brister med krisberedskapen när det gäller bland annat tillgången till basal skyddsutrustning och läkemedel samt medicinsk kompetens inom äldrevården. De som blivit lidande av den dåliga beredskapen är patienterna, men också läkarna och övrig vårdpersonal. 

Det är därför väldigt glädjande att kommissionen pekar ut vårdpersonalen som en av de viktigaste faktorerna till att Sverige på kort tid kunde ställa om och hantera det stora inflödet av patienter med covid-19 till sjukhusen. ”Det är i stor utsträckning personalens förtjänst. Omställningen har skett till priset av en extrem belastning för de anställda liksom inställd och uppskjuten vård. Vi kommer därför att leva med pandemins konsekvenser under en lång tid framöver”, skriver kommissionen.

Läkare och övrig vårdpersonal har gjort heroiska insatser under pandemin – trots dåliga förutsättningar. Jag vill rikta ett stort tack till er. Det är till stor del läkarna som säkerställt att det inte blivit värre. Men nu är det också läkarna som ska beta av de gigantiska vårdköerna och den uppskjutna vården. För att orka med detta måste arbetsgivarna ge läkarna den vila och återhämtning som behövs.    

Det är väldigt tydligt att hälso- och sjukvårdens decentraliserade ansvarsfördelning fått negativa konsekvenser för vårdpersonal och patienter under pandemin. Jag konstaterar att vården blir väldigt ojämlik över landet när vi har 21 olika regioner som alla ska uppfinna hjulet varje gång. Läkarförbundet ser därför ett stort behov av ökad statlig styrning inom följande områden:

  • Beredskapen i vården. Regeringen och dess myndigheter måste ha det övergripande ansvaret för hälso- och sjukvårdens beredskap. 
  • Kompetensförsörjning. Regionerna har misslyckats med att utbilda tillräckligt många läkare och specialistläkare, och därför behöver staten ta ett större ansvar för samordning och dimensionering av läkares utbildningstjänster. 
  •  Vårdköerna. Det måste till nationella väntelistor till de behandlingar som har de allra längsta vårdköerna och där patienterna riskerar att fara illa av de långa väntetiderna.
  • Primärvården. För att säkra vårdkvaliteten, patientsäkerheten och en rimlig arbetsmiljö för läkarna i primärvården behövs det ett lagstadgat krav på listning på läkare samt listningstak.   

De reaktioner som har kommit från företrädare från regering och regioner efter den svidande kritiken från Coronakommissionen förvånar mig faktiskt. Man har försvarat sig genom att säga ”det är lätt att vara efterklok”. Och det stämmer – men det håller inte som förklaring. 

En av politikens huvuduppgifter är att fatta beslut trots att all information inte finns tillgänglig. Politik är att vara efterklok i förskott.