Diagnostiska misslyckanden är en långt vanligare undvikbar skada än vi hittills trott. Beroende på vilken del av sjukvården som avses varierar andelen diagnostiska misslyckanden av alla vårdskador från 10 procent till över 50 procent. Konsekvenserna av ett diagnostiskt misslyckande är också ofta allvarligare jämfört med andra typer av vårdskador.
Varje diagnostisk process innehåller ett mått av osäkerhet, vare sig vi själva tror det eller inte. Stegen omfattar allt från patientens första kontakt till diagnos och insättande av behandling. Osäkerheten kan i de olika stegen reduceras. Det kan röra sig om bättre kommunikation och tydligare anamnes eller möjlighet att konsultera mer erfaren kollega om tillräcklig kunskap saknas. Det kan vara arbetssätt som ökar chansen att undvika de över 200 olika sorters kognitiv bias som finns; en så enkel sak som att regelbundet under arbetsdagen berätta för en kollega vilka patienter man har, och vad man planerar att göra, minskar mätbart risken för fel. Likaså framtagande av en arbetsdiagnos och tre differentialdiagnoser, innefattande det värsta det kan vara, eller skapande av »diagnostiska skyddsnät« genom tydlig information om när och i vilka situationer patienten ska komma tillbaka. Och flera andra.
Men det viktigaste är att erkänna osäkerheten och genom aktiva åtgärder reducera den. Det är bättre att vara säker på att vara osäker, än osäker på att vara säker.
