Jag måste säga att jag har svårt att förstå vad Ylva Böttiger är ute efter i artikeln »Ny skön läkemedelsreklam?« (Läkartidningen 20/2014, sidan 847).
Det framstår som om det vore underligt eller fel att de forskande läkemedelsföretagen, och LIF som deras branschförening, engagerar sig i frågor om vårdens framtid. De frågor som anses underliga att vi bryr oss om är exempelvis att nya läkemedel används i mindre utsträckning i Sverige än i jämförbara länder, som i exemplet med cancerläkemedlen i Vårdanalys rapport, eller som om tillgången till effektiva behandlingar är ojämlikt fördelad över vårt avlånga land. Självklart är vi intresserade av att patienter får tillgång till nya läkemedel, och vi är bekymrade när Sverige faller på den listan.
Att läkemedelsföretagen har ett kommersiellt intresse är obestridligt, men frågan är större än så. Detta handlar om vart den svenska sjukvården egentligen är på väg. Förutom att det har betydelse för alla svenska patienter och boende i landet, så har det också betydelse för hur framgångsrik läkemedelsforskning vi kan ha i Sverige. Utan en sjukvård som är intresserad av att ständigt utvecklas blir det heller ingen forskning. Då sker den någon annanstans. Så det är inte underligt eller fel av läkemedelsföretagen att bry sig, om det nu var det som avsågs i artikeln.
Men om det egentligen bara handlar om den avslutande frågan, »Var står vi läkare?«, så håller jag med. Är läkarna nöjda med att vi har en ojämlik vård, ojämlik tillgång till läkemedel och att cancerpatienter inte får tillgång till nya läkemedel tillräckligt snabbt? Där är min fråga densamma som Ylva Böttigers: Var står läkarna – egentligen?
