Varje tisdag och torsdag kring lunch byter personalen på Neptunuskliniken i Varberg om till träningskläder med vårdcentralens egen logotyp och mottot »Vi lever för hälsan« tryckt över ryggen. Ofta beger de sig sedan till stranden nedanför Varbergs fästning, där någon av klinikens egna läkare håller i ett 40-minuterspass med cirkelträning eller intervallträningen »tabata« – som sedan avslutas med gemensam lunch. Andra väljer att utnyttja den förlängda rasten till att gå på gym eller ta en »powerwalk«.
– Sedan har vi en liten grupp som inte vill träna på arbetstid, men vi har inte varit benhårda mot dem. Så länge de tränar på fritiden har de också fått ta de här längre luncherna, säger verksamhetschefen Anders Ekström.
Det hör inte till vanligheterna att en hårt pressad yrkesgrupp som vårdpersonal rör på sig tillsammans på arbetstid.
– Jag gissar att många tycker att det inte finns tillräckligt med tid i schemat. Men jag tror inte att det stämmer. Jag tänker egentligen inte på att träningen kostar oss i tid, det är tydligt att jobbet flyter på väldigt bra på eftermiddagarna efter att vi har tränat. Sedan vi började träna mer strukturerat tillsammans har vi fått ett väldigt lyft. Alla är på bra humör och har lättare att hantera de små motgångarna i vardagen.
Neptunuskliniken har sett flera positiva bieffekter av träningen. Eftersom passen gör att man träffas på ett avslappnat sätt över personalgränserna har sammanhållningen förbättrats, säger Anders Ekström.
– Sedan har vi väldigt få sjukskrivna och i princip ingen som är borta på grund av stressrelaterad sjukdom, trots att vi har ett högt tempo. Omsättningen i personalgruppen är också väldigt låg. Kanske är träningen en faktor som gör det lättare för oss att behålla personal.
Mai-Lis Hellénius, läkare och professor i hjärt–kärlprevention med fokus på fysisk aktivitet och mat vid Karolinska institutet, tycker att det är en klok idé att schemalägga träning på arbetsplatser, inte minst inom vården.
– Snacka om att ha ett jobb där du måste hålla länge. Och det gäller inte bara om du är kirurg i ett akutrum. Som distriktsläkare möter du sorg, smärta och sjukdom år efter år – för att kunna hantera det måste du må bra både psykiskt och fysiskt, annars blir du utbränd.
Själv har hon ett alarm som ringer ett par gånger i timmen och påminner henne om några minuters rörelsepaus. Hon föreslår också gärna »walk-and-talk«-möten i stället för stillasittande samtal.
– Vi vet ju att när musklerna jobbar frisätts tusentals små proteiner som sprids med blodet och gör dig piggare och mer effektiv och förbättrar minnet.
Men Mai-Lis Hellénius tycker att det är viktigt att ansvaret för att träningen blir av också ligger på arbetsgivaren i stället för enbart på den enskilda medarbetaren. Däremot tror hon inte på hårdsatsningar, som när en hel arbetsplats bestämmer sig för att åka Vasaloppet eller cykla Vätternrundan.
– Sådana initiativ passar inte alla och leder nästan till större utslagningseffekter än engagemang, säger hon.
Även Anders Ekström tror att nyckeln är att hitta en modell som alla anställda uppskattar.
– Det gäller att utforma träningen på ett klokt sätt så att så många som möjligt vill vara med. Förut var det nog jag och ett par till som var mest entusiastiska till upplägget, men nu är det några som inte var så intresserade från början som är med.
– Det är de här små sakerna i veckorna som gör att man orkar.
Läs även: Läkarförbundet om träning på jobbet: Bara en del av arbetsmiljön
