Ny avhandling om svenska läkares politiska engagemang 1930–1960

Under 1930- och 1940-tal fanns i svensk läkarkår en rörelse till stöd för intellektuella på flykt. När andra världskriget övergick i kalla kriget växte en fredsrörelse fram med delvis samma företrädare. Särskilt tongivande var ett antal kvinnor, trots att andelen kvinnor inom läkarkåren var låg. Men vilka var egentligen dessa individer, och hur navigerade de – i övertygelse och gärning – mellan sin samtids stormaktspolitiska motpoler: Nazityskland, Sovjetunionen och Storbritannien/USA? 

I en ny avhandling sprider Alexandra Nicolaidis, nyligen disputerad vid Lunds universitet och ST-läkare på Läkarhuset Ellenbogen i Malmö, välbehövligt ljus över denna säregna tid i vårt nära förflutna. 

Titeln på avhandlingen är »Vita rockar och mörka skuggor – svenska läkare i politiska ideologiers kraftfält 1930–1960«. Det är en avhandling som tar läsaren med på en vindlande resa, som genom ett rikt arkivmaterial (brevkorrespondens, dagböcker och dagspress), men också intervjuer med anhöriga, skildrar några av de läkare som parallellt med sin medicinargärning också valde att engagera sig i politiska sakfrågor.

Avhandlingen har många förtjänster, inte minst den tidsmässiga avgränsningen. Nicolaidis sammanfogar här två perioder som tidigare nästan uteslutande beforskats var för sig: tiden före och tiden efter andra världskriget. Därmed bryter avhandlingen ny mark och tar ett helhetsgrepp om en tidsepok när nationell, ideologisk och religiös tillhörighet fällde avgörandet mellan liv och död för miljoner individer världen över.

Avhandlingen visar prov på att histo­rien sällan är svart eller vit. Vi får bland annat möta Fritz Bauer, Malmökirurgen som redan under Balkankrigen 1912–13 engagerade sig för humanitärt bistånd. Bauer blev senare ordförande för Statens rasbiologiska institut i Uppsala, men ingick också i styrelsen för Kommittén för landsflyktiga intellektuella, som sammanförde många av dåtidens kulturpersonligheter och vetenskapsmän. Genom idogt arbete lyckades kommittén på 30-talet rädda ett stort antal akademiker undan judeförföljelserna i Nazityskland.

Bland avhandlingens många fascinerande läkargestalter förtjänar också Andrea ­Andréen ett särskilt omnämna­nde. Hon var diabetesforskaren och laboratoriemedicinaren som på 1950- och 1960-talet blev en framträdande fredsaktivist i Sverige såväl som på den internationella arenan. Under Koreakriget ingick Andrea Andréen i den så kallade Koreakommissionen, som på plats i Korea 1952 slog fast att biologiska stridsmedel hade använts av de USA-ledda styr­korna. Rapporten blev hårt kritiserad, liksom Andrea ­Andréen själv. Tongången i svensk press var stundtals hätsk, inte minst när hon 1954 reste till Moskva för att ta emot Stalins fredspris. Men att döma av Nico­laidis käll­material betraktade sig Andrea Andréen aldrig som kommunist. Snarare var hon idealist, redo att verka med vem det vara månde, om det bara gagnade världsfreden.

Man kan förstås ifrågasätta om de lä­kare Nicolaidis lyfter fram verkligen gjorde någon större skillnad för den tidsepok avhandlingen skildrar. Man kan också ifrågasätta om det är möjligt att ringa in en enskild individs motiv och överväganden genom fragmentariska dokument tolkade ur ett nutida perspektiv. Men samtidigt problematiserar avhandlingen på ett förtjänstfullt sätt frågan hur de studerade individerna navigerade mellan de stormaktspolitiska polerna under den studerade tidsepoken – och i vilken utsträckning de kunde agera neutralt utan att göra sig beroende av någon sida. Detta är tveklöst intressant, men kanske är ändå avhandlingens främsta förtjänst att den lyfter fram ett antal av våra kvinnliga läkarpionjärer och deras idoga kamp – utanför sin direkta yrkesverksamhet – för ett anständigare samhälle.