– Vi kan aldrig veta om det skulle ha gått så långt, men det här är ändå människor som vi har tagit hand om.
Det säger Lars H Ericsson, säkerhetsdirektör på Trafikförvaltningen i Stockholms läns landsting (SLL), som Läkartidningen fick en intervju med i samband med Patientsäkerhetens dag i Stockholm den 23 maj.
För snart två år sedan tog Stockholmsavdelningen av Riksförbundet för suicidprevention och efterlevandes stöd (Spes) kontakt med Trafikförvaltningen (det som i folkmun fortfarande kallas Stockholms lokaltrafik, SL) i SLL.
Stockholms spårvägssystem består av flera slag av spårbunden trafik, mest utsatt för tillbud är pendeltågen och tunnelbanan. Varje år sker cirka 20–25 olyckor med påkörda människor i tunnelbanan. Lars H Ericsson säger att SL har räknat med att minst 60 procent av dem är självmord eller självmordsförsök.
– En del klarar sig helt och hållet av en slump, andra omkommer. Ibland handlar det om självmord, men vi vet ju inte i alla lägen, vi har inte den uppföljningen.
Förra året kunde SL-personal gripa in i 15 incidenter som antas varit förberedelse till självmord, hittills i år är siffran sju. Antalet olyckor med människor på spåren var 14 stycken 2013.
– Det går lite upp och lite ner så man kan förstås inte kamma hem det här som en seger redan nu, säger Lars H Ericsson.
Men från början var det inte helt lätt att få med SL i det suicidpreventiva arbetet. Det berättar Pirjo Stråte, ordförande i Spes i Stockholm.
– Vid första mötet sa en chef bara att »trafik är farligt, det får ni väl förstå«.
Lars H Ericsson medger att man inom organisationen tidigare betraktat självmord på ett annat sätt.
– Historiskt har man inte sett att det är SL:s problem att folk tar livet av sig utan det är människornas egna problem eller vårdens misslyckande. Men nu vet vi att vi har en möjlighet att förhindra.
Enligt Lars H Ericsson har arbetet bland personalen främst gått ut på att medvetandegöra och slå hål på myter, till exempel den att om en akut suicidal person blir hindrad så görs ett nytt försök så fort tillfälle ges.
– Med den inställningen är det ju ingen idé att förebygga. Det är det vi har kommit ifrån, tack vare den moderna forskningen. Och det är vad vi kommunicerar ut till personalen.
Det är inte förarpersonalen i första hand utan annan personal som rör sig i trafiksystemet, spärrvakter, trafikvärdar och ordningsvakter, som har möjlighet att se att något håller på att hända. Det finns enligt Lars H Ericsson många hundra anställda som är rörliga i systemen. Några av dem har nu gått en utbildning i självmordsprevention via Nationellt centrum för suicidforskning och prevention av psykisk ohälsa, Nasp. Sedan har de i sin tur spritt kunskapen bland kollegerna.
Tillsammans med Spes har SL också utarbetat en checklista för vad de som arbetar i tunnelbanan och pendeltågssystemet ska göra när de upptäcker någon som verkar fundera på att skada sig själv.
– Till exempel finns 4 500 kameror i tunnelbanan som vi kallar trygghetskameror. Får man ett larm så kan man titta och göra en snabb bedömning. Man kan stoppa tågen in till den stationen eller be tågförarna köra in långsamt och så skickar vi hjälp.
Hjälpen består i första hand av att personalen tar kontakt och pratar med personen, frågar hur den mår, i andra hand tillkallas sjukvårdspersonal eller polis.
– Personalen har verkligen tagit till sig det och har ingripit ganska många gånger, säger Pirjo Stråte och fortsätter:
– Personalen har fått självförtroende att vara observanta och gå fram och prata och fråga hur personen mår. Deras upplevelse är att de har kunnat avstyra och det är det viktiga. Att ingripa.
– Det kan betyda skillnaden mellan ett kort liv och ett långt liv. Det allra bästa är ju om man kan angripa källan till problemet. Men vi har lärt oss att enkla barriärer är effektiva, säger Lars H Ericsson.
Det är också lönsamt att gripa in. Inte enbart i mänskligt lidande. Olyckorna i tunnelbanan är enligt Lars H Ericsson vad som orsakar de allra största trafikstörningarna.
– Om vi skulle kunna halvera dem så är det en stor samhällsekonomisk vinst. Ett totalstopp får väldigt stora konsekvenser för det är ju inte bara ett tåg utan ett helt system som står stilla.
Olyckor med människor på spåren utgör också ett reellt arbetsmiljöproblem för dem som kör tågen. Även om Lars H Ericsson säger att det finns bra program för omhändertagande av förarna när något sådant skett, tycker Pirjo Stråte att det är märkligt att SL inte tänkt i termer av förebyggande tidigare.
– Det är de här här gamla myterna som hänger kvar, att det inte går att göra något, det är dem vi måste få bort. När en människa orkar räcka ut handen till livet, då måste vi våga gripa den på en gång, för det kanske är sista chansen.