Alla laboratorieresultat har en osäkerhet, varav slumpfelet utgör en stor andel. Slumpfelet är det som den erfarne klinikern, ofta intuitivt, tar hänsyn till vid tolkningen av resultatet genom att sätta in det i rätt kontext. När man gör sammanställningar av laboratorieresultat för flera patienter eller över tid får emellertid en annan källa till osäkerheten, riktigheten, stor betydelse. Användningen av medel-HbA1c i det Nationella diabetesregistret (NDR) är ett bra exempel. 

HbA1c är en viktig variabel för uppföljning av patienter med diabetes och är numera även ett diagnoskriterium [1]. I den senaste årsrapporten från Nationella diabetesregistret [2] konstateras att det efter en följd av år med stigande medel-HbA1c nu finns en positiv trend, det vill säga att medel-HbA1c för 2013 är lägre än för 2012 för såväl primärvårdspatienter som för medicinklinikpatienter (Figur 1), något som enligt NDR:s årsrapport »mycket väl kan vara ett resultat av mer intensivt kvalitetsarbete« [2].

HbA1c mäts i Sverige med analysmetoder från fem olika företag; Axis Shield (Afinion HbA1c), BioRad (Variant II, Variant Turbo, D10 HbA1c), Roche (Tina-quant), Siemens (DCA 2000, Vantage) och Tosoh Bioscience (G5, G7, G8), samt med »in house«-metoden Mono S HPLC. Samtliga metoder, inklusive Mono S HPLC, är standardiserade till IFCC:s (International Federation for Clinical Chemistry and Laboratory Medicine) referensmetod och förväntas ge samma mätresultat.

Equalis skickar regelbundet ut prov för att kontrollera hur noggrant man mäter. Tio gånger per år får laboratorier, vårdcentraler och mottagningar som mäter HbA1c möjlighet att se hur just deras instrument presterar. I dessa prov mäter man ibland lite för högt, ibland lite för lågt. Kvalitetsmålet innebär till exempel att vid den diagnostiska nivån 48 mmol/mol får felet vara maximalt 3,5 mmol/mol.

När man ställer samman resultat och beräknar medelvärden (vilket sker i diabetesregistret) är det genomsnittliga felet, eller riktigheten, mycket viktigare än slump­felet i det enskilda mätvärdet. Riktigheten i mätningarna varierar över tid och mellan de olika företag som är ansvariga för metoderna. I Equalis rapporter kan man se riktigheten för sin egen HbA1c-­metod. 

Tabell 1 visar riktigheten, uttryckt som medelavvikelse från referensmetodvärde, för de sex olika metodgrupperna och år. Den årliga medelav­vikelsen för varje metod från ett gemensamt referensvärde varierar således med 1–2 mmol/mol. De förändringarna av genomsnitts-HbA1c som NDR uppmärksammar och tolkar i årsrapporten är av storleksordningen 1 mmol/mol eller mindre. Med den stora mängd resultat som NDR baserar sina beräkningar på så är de naturligtvis »statistiskt signifikanta«. Men eftersom skillnaden i riktighet för metoderna ofta är mycket större än skillnaderna i patientmedelvärdena visar en sådan statistisk signifikans i första hand förändringar i mätmetodernas riktighet och relativa användning av de olika metoderna, och inte förändringar till följd av ändrad behandling.

Det går med andra ord inte att tolka HbA1c-data på det sätt man försöker göra i NDR utan att veta vilka mätmetoder som använts. Därför är det anmärkningsvärt att varken NDR eller något annat kvalitetsregister innehåller uppgifter om vilken metod som använts för att ta fram laboratorieresultaten. För mindre register, som barndiabetesregistret Swediabkids, går det, med mycket arbete, att göra manuella uppskattningar i efterhand [3]. För större register är detta omöjligt.

Nationella diabetesregistret är ett av de bättre och mest välskötta kvalitetsregistren, och HbA1c en av våra bäst kontrollerade laboratorievariabler. De har valts här för att illustrera principen att det inte går att tolka aggregerade laboratoriedata utan kännedom om de använda mätmetoderna. Därför måste uppgift om mätmetod finnas med tillsammans med laboratoriedata som registreras i kvalitetsregister. Nyligen uppmanade också en grupp redaktörer [4] vetenskapliga tidskrifter att inte publicera laboratorieresultat utan uppgifter om laboratoriemetoder. Läkartidningen borde ansluta sig till en sådan policy, det vill säga att inte publicera aggregerade laboratorieresultat från till exempel de nationella kvalitetsregistren utan uppgifter om de använda laboratoriemetoderna.

Potentiella bindningar eller jävsförhållanden: Inga uppgivna.