Sjuksköterskeyrket – inte detsamma som på 1970-talet.
Sjuksköterskeyrket har genomgått en fascinerande utveckling under den senare hälften av 1900-talet från att ha varit ett rent praktiskt yrke till att också vara en början på en akademisk utbildning. Att omvårdnadsämnet vuxit fram ur ett interdisciplinärt samarbete är tydligt i läsningen av boken »När omvårdnad blev vetenskap. De första decennierna 1970-2000«. Pionjärerna inom ämnet är välutbildade och utvecklingsinriktande kvinnor med ett tydligt mål att förbättra hälso- och sjukvården. De tog råd av framsynta personer i sin omgivning som gav dem stöd.
Fyra redaktörer och ytterligare en arbetsgrupp med fem forskare har hållit ihop arbetet med boken, och inte mindre än totalt 32 författare har bidragit med text. Boken inleds med ett kapitel om vad som gjorde omvårdnadsforskningen möjlig att utveckla i Sverige. Därefter redogörs för utvecklingen inom de olika högskoleregionerna och vilka forskningsområden som först utvecklades. Evidensbaserad omvårdnad och hur vårdarbetet påverkas genom bl a politikers syn beskrivs. Slutligen behandlas omvårdnadsforskningen ur ett idéhistoriskt perspektiv.
Flera av kapitlen avslutas med en personlig berättelse som levandegör innehållet. Det är lätt att fängslas av dessa personliga beskrivningar vilka gör läsningen av boken intressant och personlig.
Detta är den första generationens omvårdnadsforskare som dokumenterat sitt arbete med att utveckla ämnet omvårdnad. Idag vet vi efter de utvärderingar som just slutförts av landets sjuksköterskeutbildningar hur viktigt det är att huvudområdet inom högskoleutbildningar kan definieras, att progression inom ämnet kan beskrivas och att en forskningsanknytning kan göras. Det är utifrån omvårdnadsämnet som forskning inom främst sjuksköterskeprofessionen kan beskrivas och utvecklas.
Goda råd inför framtiden ges i kapitlet »Omvårdnadsvetenskapen i ett framtidsperspektiv« av Ingalill Rahm Hallberg. Råden att utveckla området långsiktigt med samhällsrelevans, att arbeta evidensbaserad med utgångspunkt från omvårdnadsämnet, att utveckla interventioner som implementeras är väl underbyggda. Att följa utvecklingen inom biomedicin och att samverka med andra vetenskapsområden inom t ex »Personalised medicine« kräver engagemang från forskare inom omvårdnadsvetenskap och kan bli en framgångsfaktor.
Hur ser den fortsatta utvecklingen av området ut? Det vore av intresse att fortsätta dokumentationen kommande decennier. Lyckas omvårdnadsforskningen tydligare definiera sin kärna? Vilka områden visar sig ge den samhällsnytta och forskningspotential som önskas? Förhoppningsvis kan någon av de idag ca 1 400 disputerade eller några av de 90 professorerna i omvårdnad anta utmaningen att skriva en fortsättning.
Boken är ett värdefullt tidsdokument för att förstå förutsättningarna för att den svenska omvårdnadsforskningen blivit så framgångsrik. Karaktären på omvårdnadsämnet kräver fortsatt gott samarbete med flera discipliner för att kunna utveckla svensk hälso- och sjukvård och omsorg till gagn för personer som behöver vård. Den befolkningsstruktur vi i dag har gör att ämnet får ökad relevans och god omvårdnad kan göra en stor skillnad för den enskilde patienten. En inspirerande och läsvärd bok för studerande och verksamma inom vården.
