I rapporten «Hälso- och sjukvården och planering för civilt försvar – hotbild och gemensamma dilemman«, som Socialstyrelsen släppte i höstas, konstaterade myndigheten att regionerna saknar plan för hur man ska agera i krig. Beredskap för stora skadeutfall som tidigare fanns är numera borta och regionerna har inte heller bedrivit någon systematisk planering eller vidtagit särskilda förberedelser för höjd beredskap sedan 1990-talet, skriver rapportförfattarna.
Rapporten tar avstamp i så kallade krigsspel, krisövningar där regionerna ställdes inför olika scenarion. Resultaten pekade bland annat på behov av planering för hela vårdkedjan, nya rutiner för hur samverkan mellan det civila och militären ska gå till i krig, system för hur exempelvis kollektivtrafikens fordon ska kunna fungera som sjuktransport och större volymer av läkemedel.
Socialstyrelsens tillförordnade beredskapschef, Taha Alexandersson, säger i en intervju med Dagens Nyheter att ingen sticker under stol med att det civila försvaret »haft en strategisk time out«, men att arbetet nu är på väg att återupptas. Totalt sju regeringsuppdrag för att stärka det civila försvaret och beredskapen inför katastrofer har tilldelats Socialstyrelsen sedan 2021.
– Nu gäller det att kavla upp ärmarna och köra igång och inte översköljas av hopplöshet. Det kommer att ta tid, det kommer att kosta pengar. Men det finns också extremt mycket vi kan göra redan nu, säger hon till Dagens Nyheter.
En möjlig åtgärd på kort sikt som Taha Alexandersson pekar ut är ett större läkemedels- och materiallager.
– Men det är oklokt att tro att allt löser sig om vi har enorma beredskapslager, det spelar ingen roll om vi inte har människor med rätt kompetens och en infrastruktur som håller, säger hon.
Även flera regioner vill nu skärpa sin katastrofberedskap, enligt en genomgång som Vårdfokus gjort. Exempelvis har Region Gävleborg nyligen beslutat om en ny beredskapsplan och Region Uppsala har tagit beslut om en ny plan för extraordinära händelser. Möjliga sårbarheter i kris som regionerna nämner är bland annat risken för brist på personal och sjukvårdsmateriel, liksom en skör infrastruktur.
