Jag vill tacka Arvid Sjölander som reagerat på mitt försök att skildra den tämligen nya molekylärepidemiologiska metoden kallad mendelsk randomisering i Läkartidningen 16/2013 (sidorna 832-5).

Det har framkommit kritiska synpunkter på mitt sätt att med en enkel figur illustrera denna metod. Naturligtvis kan nyanser försvinna när man försöker förenkla metodens principer, men jag menade med min figur dels att den genetiska markören ifråga ska ha ett specifikt samband, via en definierad biomarkör, med sjukdomsyttringen ifråga (vilket även framgår av Fakta 1), dels att den genetiska markörens samband ska vara oberoende av gen–geninteraktion (linkage disequilibrium) samt gen–miljöinflytanden (pleiotropa effekter).

Detta skildras på ett likartat sätt (med samma pilar), fast mer utvecklat, i Figur 1 till en ledarkommentar i ett av årets nummer av Journal of Internal Medicine [1]. Där framgår med önskvärd tydlighet hur det oberoende förhållandet mellan en genetisk markör (via specifik biomarkör) och sjukdom kan se ut, och figuren är därmed bättre än min egen. I texten tas de begränsningar med metoden upp som även jag skildrat, och som skribenten också betonar.

Vi kan konstatera att mendelsk randomisering innebär en ganska ny och spännande metod för att närmare undersöka kausal inferens (biologiskt äkta samband), och som sådan kan komplettera äldre metoder inom biologisk forskning som framför allt de Kockska postulaten inom mikrobiologin samt Bradford Hill-kriterierna inom epidemiologin. I slutänden behövs interventionsstudier för att även skatta risk–nytta samt kostnadseffektivitet av en viss riktad behandling.

Det lär komma ett ökat antal studier inom detta område, som gör det värt att återkomma med ytterligare kommentarer, inte minst i perspektivet av behovet av att kunna finna nya mål för läkemedelsbehandling som kan vara en viktig klinisk implikation.

Läs mer:
Klarlägganden om mendelsk randomisering