Han var berusad när han på kvällen den 11 augusti 1956 satte sig bakom ratten för att köra till sitt hem i Springs på Long Island. Med sig hade han Ruth Kligman, 26 år. Deras förhållande var efter några veckor på upphällning. Med i bilen fanns också Ruths väninna Eva Metzger, 25 år. Hon var rädd och försökte förgäves dra sig ur. Även Ruth greps av rädsla: hon vädjade till Jackson att bromsa, men han lyssnade inte. I en kurva körde han av vägen. Endast Ruth överlevde. 

Jackson Pollock föddes den 28 februa­ri 1912 i staden Cody i Wyoming som den yngste i en brödraskara på fem. Fadern Roy var förman på en fårranch. Ganska snart flyttade familjen till sydvästra USA. Under Pollocks uppväxt skedde den ena flytten efter den andra till nya hem i Kalifornien och Arizona, där fadern en tid drev en egen farm. Pollocks mor, Stella, het­sade till dessa ständiga uppbrott i fåfäng jakt efter något bättre. Roy hade alkoholproblem och flyttade från familjen, utan att formellt skiljas, när Pollock var åtta år. Pollock döptes aldrig, eftersom hans föräldrar (visserligen nominellt presbyterianer) inte var religiösa. Efter »primary school« började han studera till konstnär, först på en »high school« ­i Los Angeles och sedan på Art Students League, en känd konstskola i New York.

Alkoholdebuten skedde vid 15 års ålder. Redan tidigt märktes hans sårbarhet för alkohol i polariteten mellan en nykter, blyg, tillbakadragen och hämmad person och en onykter person, som ofta var vulgär och grälsjuk, ibland våldsam och självdestruktiv på gränsen till självmordsbenägen. Flera vittnen har associerat till transformationen av doktor Jekyll till mister Hyde. Med tiden kom Pollock att dricka i perioder. Två av hans bröder, Frank och Sande, drabbades också av alko­holproblem, men inte så allvarliga som hans.  

Det tog lång tid för Pollock att finna sitt konstnärliga uttryck. Enligt hans lärare, konstnären Thomas Hart Benton, var han oförmögen att i visuella termer tänka logiskt. Han var klumpig men, trots alla tillkortakommanden, idog. Från mitten av 1930-talet ser man en utveckling i hans måleri mot tjocka pastosa färgfält, där visserligen det föreställande och figurativa inslaget ännu är tydligt, men där bildspråket går mot en större abstraktion och starkare emotionell uttryckskraft. Någon framgång på konstmarknaden hade han till en början inte. I stället fick han, liksom många andra samtida amerikanska konstnärer, hjälp genom president Roosevelts »New deal«, som också inkluderade stödprogram för konstnärer.

Vid sidan av Pollocks konstnärliga utveckling avancerade hans alkoholism. Under våren 1938 avgiftades han på Bellevue Hospital i New York. I juni samma år togs han in på Bloomingsdale, ett mentalsjukhus i White Plains, New York, där han blev kvar i nästan fyra månader. 

Behandlingen som gavs var fysikalisk terapi, i vilken ingick kaloririk föda, riklig vätsketillförsel, regelbundna kolonsköljningar och fysisk träning. Till detta kom psykoterapeutiska samtal med den freudianskt inriktade James Harding Wall, biträdande chefläkare, som var specialiserad på alkoholism. Enligt hans bedömning fanns en familjekonstellation bakom Pollocks problem, där disharmonin mellan fadern – ett svagt manligt identifikations­objekt – och den dominerande modern var ­central. Wall betonade den känslomässiga fixeringen och ambivalensen gentemot henne. Allt detta ledde till att Pollock kom att svikta i sin maskulina identitet, något som han omedvetet kompenserade i ruset. Wall ansåg inte att alkoholismen var genetiskt betingad, utan faderns och brödernas alkoholbruk fungerade som förebilder.

Pollock återföll några månader efter vistelsen på Bloomingsdale. En annan psykiater, Joseph L Henderson, elev till Carl Gustav Jung, tog vid. Pollock tog med sig egna teckningar som utgångspunkt för terapisamtalen. I dem fann Henderson uttryck för konflikter mellan manligt och kvinnligt i Pollocks undermedvetna, samtidigt som de också speglade en läkningsprocess. Sett ur ett strikt beroende­psykiatriskt perspektiv var samtalen meningslösa, eftersom Pollocks alkoholmissbruk inte berördes. Men de förvissade honom om meningsfullheten i det han skapade. När Henderson 1941 flyttade till Kalifornien tog Violet de Lazlo över som läkare och terapeut, också hon jungian. Tack vare hennes läkarintyg slapp Pollock bli en bland miljontals soldater i andra världskriget. 1944 blev Elisabeth Wright Hubbard hans läkare. Hon inkluderade­ homeopati i sin holistiska läkekonst; gentemot hans alkoholism stod hon dock chanslös.

1941 inledde Pollock ett förhållande med konstnärinnan Lee Krasner, född 1908. De gifte sig 1945 och flyttade från Greenwich Village i New York, där det var gott om barer, till det då lantliga Springs på Long Island. Krasner kom från en ortodox rysk-judisk immigrantfamilj; hon var emanciperad och hade tidigt tagit avstånd från det mansdominerade könsrollsmönstret i sin uppväxtmiljö. Nu kom emellertid hennes tillvaro att domineras av Pollocks alkoholperioder, hans machoframtoning samt hans behov av omsorg och bekräftelse. Därför avstod hon (mot hans vilja) från barn och tidvis även från sitt konstnärskap.  

Omkring 1947 övergav Pollock traditionellt penselmåleri. Han la dukarna på golvet så att han kunde gå runt dem. Färgen fick rinna ner från en färgburk eller från en pinne, omlindad med en färgindränkt tygtrasa i ena änden, eller stänkas från en tjock pensel eller sprutas på duken. Det blev stora abstrakta målningar, där färgsträngar, färgfält och färgstänk spritts och delvis flutit in i varandra. För betraktaren speglar de en omedelbar och eruptiv skapelseprocess, som fixerats i ögonblicksbilder. »When I am in my painting, I’m not aware of what I’m doing«, förklarade han. Målandet, han själv och konstverket var ett. Termen »action painting« myntades av konstkritikern Harold Rosenberg. Men Pollock arbetade ofta över tid med sina verk. Efter en skaparseans lades duken undan: färgen fick torka och arbetet återupptogs senare. På så sätt växlade han mellan olika målningar, vilkas färdigställande ibland kunde ta månader.

Krasner framhöll i en intervju efter Pollocks död att han drack i perioder – dock aldrig när han målade. 1948 inledde han en nästan tvåårig period av huvudsaklig nykterhet, men inte utan substitut för alkohol. En ung allmänpraktiserande läkare, Edwin Heller, förskrev preparat inom barbiturat-, fenytoin- och meprobamatgruppen till honom. Trots de invändningar man som sentida beroendeläkare kan ha mot Hellers val av farmaka var han, enligt Krasner, den ende läkare som lyckades hålla Pollock nykter en längre tid. Åren mellan 1948 och 1950 var också hans mest produktiva. Han nådde berömmelse och priserna på hans tavlor steg. Ändå kom återfallet.

Förklaringar till återfall blir lätt efterrationaliseringar, men det finns några faktorer man kan notera: Heller omkom i en trafikolycka sommaren 1950. Pollocks framgångar ledde till en spänningsfylld diskrepans mellan den uppblåsta självbild som uppstod ur berömmelsen och hans i grunden svaga självkänsla. Han kunde vara skrytsam, men var också »en mussla utan skal«. Hans ångest förvärrades av de fotografier och filmupptagningar av honom under arbete, som gjordes av fotografen Hans Namuth under 1950. Egentligen tillrättalagda scenarion, som på en gång exponerade Pollock och reducerade honom till en statist. Namuth filmade bland annat underifrån genom en glasskiva på vilken Pollock målade. Filmsekvenser som närgånget följer handrörelser och ansiktsmimik. Återfallet kom precis när filmandet avslutats.

Tiden närmast efter återfallet var Pollock improduktiv, men sedan sökte han nya vägar. En serie målningar tillkom, där svart och vitt dominerar. Mörka färgslingor blir till ett slags kalligrafi, som förmedlar sorg. Därefter följde en period då han återknöt till tidigare stadier i sin utveckling med både figurativa och abstrakta målningar. Några av dessa hör till de mest uttrycksfulla i hela hans produktion, som »Blue Poles« (1952) och »Portrait and a Dream« (1953). Den sistnämnda visar på ena halvan av duken en svart härva av slingor på vit botten och på den andra ett människohuvud – hans eget, kan man tänka. 

En ny läkare konsulterades. Ruth Fox var psykoanalytiker och inte främmande för beroendets kemiska sida. Hon förskrev antabus, som då var helt nytt inom alkoholvården. Dessutom krävde hon att Pollock gick på AA-möten, samtidigt som hon gav samtalsterapi. Pollock gillade samtalen, »egomassage«, men däremot inte antabus och AA, det vill säga de inslag i behandlingen som direkt riktade sig mot hans alkoholbruk. Till slut gjorde hans bristande följsamhet att Fox inte ville fortsätta behandlingen. Under sommaren 1951 avgiftades han två gånger på Regent Hospital, en klinik på Manhattan, men han smugglade in sprit som han gömde på toaletten.  

Dryckesperioderna blev allt längre; han drack nästan en liter starksprit per dygn. Kreativi­teten dalade. 1954 och 1955 tillkom några få målningar och 1956 ingen alls. Hans ohämmade missbruk fick äktenskapet med Krasner att vittra sönder. Vänner till paret såg skador på henne som tydde på misshandel. Själv förnekade hon att Pollock burit hand på henne. Hans sista terapeut, Ralph Klein, elev till den amerikanske psykoanalytikern Harry Stack Sullivan, satte inga gränser. Han accepterade att Pollock var berusad under terapisamtalen, och han uppmuntrade honom till att frigöra sig från Krasner för att söka en ny kvinna. Så kom Ruth Kligman in i bilden. Hon, då konststuderande, och Pollock träffades första gången på The Cedar, en berömd konstnärsbar i Green­wich Village. 

När Krasner en morgon stötte på Kligman och Pollock på väg från hans ateljé på tomten intill bostaden i Springs, fick hon nog. Hon reste till Europa för att på distans överväga en skilsmässa. Dödsbudet nådde henne i Paris. Som änka kunde hon fritt utveckla sitt konstnärskap, och hon räknas i dag jämte Pollock bland de främsta abstrakta expressionisterna i USA. Hon avled förvärkt av ledgångsreumatism 1984.